Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det skiljer i hur det ska göras

/
  • Både regeringen och oppositionen talar om finans- och klimatkriserna som avgörande frågor inför Sveriges ordförandeskap. Men innehållet skiljer. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har heller inget att säga om löntagarnas rättigheter. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX

Annons

Sommar. EU:s tillträdande ordförande, Sveriges Fredrik Reinfeldt (M), för fram sina prioriteringar inför Sveriges halvår som ordförandeland. Klimatförhandlingarna inför decembermötet i Köpenhamn pekas ut som det viktigaste tillsammans med finanskrisen. I allmänhet är de flesta överens. Problemen döljs i hur frågorna ska lösas.

Det största problemet kan dock bli de institutionella frågor som EU inte har löst än. Det är ju extra olyckligt när EU är mitt uppe i en internationell kris av historiska dimensioner, något som också Reinfeldt påpekar – utan att vilja utnyttja EU:s styrka för att lindra krisens verkningar.

Krisen är i hans ögon för stor för att vi ska kunna göra mer. Det är synd för EU att han blir ordförande, även om han lär bli bättre än det havererade tjeckiska ordförandeskapet.

Ordförandestriden i kommissionen är en sak som måste lösas. Där verkar Reinfeldt, liksom många röstskolkande européer, underskatta EU-parlamentets allt större inflytande.

Återstår att lösa är också frågan om Lissabonavtalet. Men sen helgens toppmöte gav irländarna garantier för att inte tvingas ändra sig i frågor som de facto redan avgörs på ett nationellt plan, så är en lösning i sikte. Folkomröstning väntas på Irland i höst.

Säger irländarna ja, får Reinfeldt ett par tunga namnfrågor på sitt bord också. Nämligen den nye permanenta EU-ordföranden och utrikestalesmannen. Det blir ju slut med de roterande ordförandeskapen om det nya avtalet går igenom.

De rödgröna – Socialdemokraterna, Vänster- och Miljöpartiet – har lämnat en kravlista inför det svenska ordförandeskapet. I SvD nämner man först av allt att man inte vill ha euron. Ingen folkomröstning före 2014. Det är en rimlig hållning. Men att sätta en nejfråga först känns onekligen defensivt. Speciellt nu när kronan faktiskt – i varje fall i mina ögon – blivit en skvalpvaluta.

Därnäst kommer jobben. Här har man helt rätt i kravet på gemensamt agerande för mer av utbildning och gröna jobb. Det låter slagordsmässigt, men är i grunden rätt. De arbetslöshetssiffror vi ser framför oss kan inte förenas med att klara den europeiska ekonomin.

Vad gäller klimatet vill man mer än regeringen. Mer av kraven ska läggas på Sverige och EU. Det är ett sätt att ge oss ett försteg i form av grönt kunnande och grön teknik. Men en del av satsningarna ska läggas i utvecklingsländerna, så skillnaden verkar inte milsvid.

I det fjärde däremot är man ute och cyklar. Kravet att regeringen ska säga nej till den tysk-ryska ”fossilgasledningen”, är inte bara dumt i sak, Västeuropa behöver energialternav, det är heller inte seriöst, efter som den svenska regeringen enligt internationell havsrätt inte kan stoppa ledningen, så länge miljökraven runt själva ledningen uppfylls.

Det femte kravet är värt allt stöd. Det handlar om det skydd för arbetarnas rättigheter som Socialdemokraterna gick fram med i EU-valet.

Och det sjätte kravet, om EU som en aktiv röst för fred och frihet i världen är lika viktigt.

Men tyvärr leds EU det närmaste halvåret inte av de svenska rödgröna, med Socialdemokraterna i spetsen, utan av svensk borgerlighet.

Mer läsning

Annons