Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den allt överskuggande frågan

/

Att kvinnor fortfarande tjänar sämre och har svårare att ta sig fram i arbetslivet (eftersom de ibland måste ta en paus för att föda fram de barn som vårt samhälle så desperat behöver) är upprörande.

Annons

Men det är ingenting jämfört med det faktum att tiotusentals – inte sydafrikanska eller saudiarabiska utan – svenska kvinnor får en klump i magen varje gång de möter sin partner i tröskeln till deras gemensamma hem.

När det gäller mäns våld mot kvinnor står vi fortfarande och stampar på stenåldern. Att behöva vara livrädd på den plats och med den person man borde vara som mest trygg är något oerhört. Som heterosexuell kille är det en fullständigt overklig tanke. Aldrig känner jag mig mer skyddad än när jag kommit hem och låst ytterdörren. Här kan ingen slå eller kränka mig, här finns ingen som kräver att jag ska ställa upp på samlag.

Några gånger har jag suttit åskådare vid rättegångar som gällt mäns våld mot kvinnor. Jag har velat försöka förstå känslan av att vara livrädd i sammanhang där jag borde vara som mest trygg. Kvinnorna på målsägarbänken har förvånande ofta likalydande berättelser. De första tendenserna kommer smygande för att sedan accelerera och slutligen bli en del av vardagen. Sedan spelar det ingen roll om slagen faller ofta eller sällan – den relation som en gång byggde på kärlek, respekt och förtroende är slagen i spillror.

Att höra en kvinna redogöra för sina upplevelser i en rättegång är tyvärr ovanligt; Brottsförebyggande rådet uppskattar att endast 20–25 procent av allt våld i nära relationer anmäls. Och en anmälan är förstås ingen garanti för en fällande dom. I sovrummet finns inga vittnen.

I går, på den Internationella kvinnodagen, uppmärksammades Sveriges jämställdhetssträvanden av människorättsorganisationen Amnesty. Det generella omdömet är att vi nått en ”imponerade nivå”. Men, påpekar Amnesty, när det gäller det nära våldet återstår fortfarande oceaner av arbete.

Ett problem som framhålls är just svårigheten att lagföra männen som slår. Den nolltolerans mot personvåld som råder överallt annars i samhället har inte fått samma genomslag på detta område. Kvinnor ska inte bara bevisa mannens skuld, de ska även bevisa sin egen oskuld. Således kommer frågorna: Uppträdde du provokativt, hade du varit flörtig med andra killar under kvällen, varför anmälde du inte honom första gången han slog?

Gubbväldet är allestädes närvarande, till och med i rätten.

Mer läsning

Annons