Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Demokrati med prislapp

/

Annons

Vad förenar Stureplans krogentréer med politiken? Med pengar och bra kontakter är det lättare att komma in. Sambandet är olika starkt i olika länder. I USA måste du i princip vara miljonär för att ha chans på de högsta posterna. Undantaget som bekräftar regeln är väl Barack Obama, han lyckades verkligen skaka liv i folkrörelsedemokratin. Men så är han också begåvad med en unik uppsättning egenskaper. Obamas framgångar är egentligen ganska deprimerande, de bevisar ju bara att det krävs närmast övermänskliga talanger för att utmana de penningstarka maktstrukturerna.

I USA måste rikspolitikerna investera betydande belopp i sina personvalskampanjer. Samma sak gäller vårt grannland Finland. Tillträde till makten avgörs av vem som har råd att köpa mest reklamtid i tv och hyra in de bästa konsulterna. En politiker med ambitioner måste ägna lika mycket tid åt att ragga pengar som väljarröster. Detta är inte bara odemokratiskt utan skapar också grogrund för en mygelkultur.

Under snart ett års tid har det kommit ständigt nya avslöjanden om finska politiker som fixat kampanjbidrag åt sig själva genom tvivelaktiga kontakter med näringsliv och allmännyttiga föreningar. De smutsiga finansieringsmetoderna är alltså inga engångsföreteelser utan snarare en naturlig födkrok för den politiska klassen.

Syns man inte så finns man inte och vill man inte stå och prata inför ett folktomt torg finns det andra – mer kostnadskrävande – sätt. Låt en konsultfirma skriva ihop en spänstig debattartikel, gör en reklamfilm och sätt lite fart på din personvalskampanj.

Det kan verka harmlöst när Marit Paulsen glider runt i tv-rutan och berättar att hon är en tråkig tant, men det är samtidigt ett exempel på att pengarna blivit en allt viktigare förutsättning för att nå ut med budskapet.

På högerkanten är det många som helt vill öppna dörrarna till personvalssystemet. Avskaffa spärrarna som säger att kandidater måste få minst åtta procent (riksdagen) och fem procent (Europaparlamentet) för att bryta partiernas listor – flest röster vinner helt enkelt. Det är lätt att förstå varför intresset för ett renodlat personval är så stort inom just borgerligheten. Här finns pengarna, här kryllar det av kapitalstarka särintressen som gärna skulle bekosta en personvalskampanj för att få in ”rätt” person.

Hur metallarbetaren som saknar Obamas talanger men tycker sig ha en del vettigt säga om arbetsmiljö ska göra sin röst hörd i detta system har högerns ideologer förstås inte funderat på. Och det är väl också meningen.

Mer läsning

Annons