Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De rika slår tillbaka

/
  • Protesterna  mot statskuppen i Honduras  har varit lama, och inga konkreta åtgärder har vidtagits för att återinföra demokratin.

Annons

Vänstervågen i Latinamerika som började i de stora länderna – Brasilien, Argentina, Chile, Uruguay och Venezuela – har på senare år nått de mindre länderna på kontinenten som Peru och Bolivia, och Centralamerika, däribland Honduras. Honduras är ett av världens fattigaste länder som styrts av en liten rik inhemsk elit, de amerikanska bananjättarna Chiquita och Dole, katolska kyrkan och CIA i skön förening. Högerkuppen var oväntad, men ändå inte helt överraskande.

Vänstervågen är egentligen en demokratiseringsvåg. Den har svept undan militären och totalitära och korrupta högerregimer, den har gett röst åt de fattiga (däribland de indianska urfolken), den har satt igång sociala reformer och har på olika sätt försökt stoppa den utländska exploateringen av naturtillgångarna.

Den rika eliten ser naturligtvis med oro på den här utvecklingen, och gör motstånd i olika former. Eftersom de ofta kontrollerar statsapparaten inklusive militären, domstolarna och media har de goda möjligheter att sabotera de demokratiska regeringar som kommit på plats.

Det är också ofta den rika elitens bild av utvecklingen som förmedlas av västerländska medier, inklusive de svenska. När man inte kan ifrågasätta valresultaten, beskyller man de nya regeringarna för att i själva verket eftersträva diktatur. Ett bra exempel är Venezuela, där Hugo Chávez framställs som en maktgalen diktator, fast han har vunnit de flesta val han ställt upp i (och när han förlorat, respekterat valutgången).

Att Chávez efter en tid utlyser en ny folkomröstning framställs som suspekt, men är inte konstigare än att en rad europeiska regeringar snabbt ordnat nya folkomröstningar när deras väljare sagt nej till nya EU-fördrag.

Statskuppen i Honduras är en klassisk högerkupp, snarare än en ren militärkupp. Det var landets högsta domstol (alltså den gamla elitens domare) som beordrade militären att storma presidentpalatset och kidnappa den demokratiskt valde presidenten Manuel ”Mel” Zelaya sedan denne velat ordna en folkomröstning för att undersöka stödet för en eventuell grundlagsändring. Militären användes alltså som ett verktyg för de besuttna, och när den nu i praktiken styr landet är det inte på egna vägnar utan på uppdrag av det gamla etablissemanget, där de högre militärerna förstås ingår.

Kuppen har fördömts inte bara i hela Latinamerika utan av i stort sett alla länder i världen, inklusive USA. Inget tyder på att den amerikanska regeringen under Obama har haft några fingrar med i spelet. Men inte ens Obama har kontroll över vad amerikanska bolag företar sig när de ser sina intressen hotade utomlands.

Protesterna har hur som helst varit lama, och inga konkreta åtgärder har vidtagits för att återinföra demokratin i Honduras. Det är oroväckande med tanke på att statskuppen i Honduras bryter decennier av demokratisk utveckling i Latinamerika, och att exemplet lätt kan smitta av sig till andra länder i regionen. En mycket hårdare reaktion hade varit på sin plats.

Kuppen i Honduras blev det svenska EU-ordförandeskapets första utrikespolitiska kris, men Reinfeldt & Co verkar knappt ha lagt märke till den. Bildt far runt som en skottspole, men han har veterligen bara gjort ett enda nedslag i Latinamerika, fast det är en av våra allra största exportmarknader. Latinamerika verkar inte finnas på Bildts karta. Han har kanske tappat bort undre hälften av globen på någon flygplats.

Torsten Nilsson


Mer läsning

Annons