Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags att tukta en argbigga?

/

Det är tur att jag inte ägnar mig åt vadslagning; i så fall hade jag varit en femhundring fattigare nu.

Annons

Åtminstone så mycket hade jag nog varit beredd att satsa på att Birgitta Ohlsson inte skulle bli Folkpartiets val till ny EU-minister.

Birgitta Ohlsson är ju en politiker som profilerat sig genom en viss uppkäftighet och bångstyrighet. Och såna brukar aldrig bli särskilt populära hos de egna partitopparna – än mindre utnämnda till ministrar. Oviljan mot rebeller i de egna leden är heller inget som begränsar sig till den borgerliga sfären om. Oginheten har historiskt sett varit minst lika utbredd på vänstersidan. Varken Inga Thorsson eller Nancy Eriksson blev någonsin ministrar fast de tveklöst var väl kvalificerade bägge två.

Detsamma gäller Maj-Britt Theorin och Hans-Göran Franck fick upprepade gånger se sig förbigångna av mindre juridiskt kvalificerade – och betydligt mindre radikala! – partikamrater då det skulle utses socialdemokratiska justitieministrar.

Med Birgitta Ohlsson förbättras Folkpartiets och regeringens feministiska profil, vilket sannerligen kan behövas. Kanske kan en eller annan vacklande feminist nu rent av lockas att rösta borgerligt i höst i stället för rödgrönt eller på Gudrun Schyman. Just den uträkningen har säkert också funnits bakom hennes utnämning. Och dessutom är det ju ett välkänt effektivt sätt att lägga grimma på besvärliga radikala opponenter att ge dem ett ämbete att sköta …

Att vara svensk EU-minister har hittills också varit mer av en skuggtillvaro än det gett utrymme för några mer vidlyftiga politiska soloprestationer. Hur mycket utrymme har den nu så allmänt prisade och kapabla Cecilia Malmström egentligen haft att märkas utåt bredvid Carl Bildt?

I politik är det en sak att opponera och kritisera, en helt annan att regera. Med sin image som radikal feminist och borgerlig rebell har Birgitta Ohlsson därför alla möjligheter att göra många besvikna när hon nu blir minister och därmed medansvarig även för beslut hon kanske ogillar.

Det är den risk varje frispråkig opponent tar som lämnar sin fria roll och låter sig inlemmas i ett kollektiv. Å andra sidan är hon säkert medveten om att hennes ministeräventyr förmodligen inte blir så långvarigt.

Mats Rosin

ledare@ltz.se

Mer läsning

Annons