Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

da Costa och preskriptionen

/

Annons

Är hon trött, förbannad eller bara likgiltig? Om hon var trött så är det förståeligt. Catrine da Costas livsöde är tragik upphöjt i kvadrat; prostituerad, missbrukare, berövad sina barn, styckad. Förmodligen försvann hon runt pingsthelgen 1984. En dryg månad senare hittades delar av hennes kropp i några plastsäckar vid Essingeleden i Solna. Där slutade Catrine da Costas historia. Eller rättare sagt, den slutade den första juli i år när chefsåklagare Staffan Bergman beslutade att lägga ner förundersökningen om hennes försvinnande. Hur da Costas sista dagar eller timmar i livet gestaltade sig får vi aldrig veta, inte heller vem som eventuellt mördade henne. Och kanske är det lite typiskt, da Costa var så långt ned på samhällsstegen man kan komma. Hon bodde i källaren tillsammans med alla de andra knarkarna, hororna och usla morsorna. Hon blev aldrig ett subjekt, bara en svartvit bild, någon att titta på, någon att ligga med när det begav sig.

Att hennes försvinnande rönt så enormt mycket uppmärksamhet beror inte på hennes upphöjda position eller kontakter i maktens korridorer (i alla fall inte några officiella sådana). Catrine da Costa var inte så mycket namnet på en ung kvinna som dog hårt och rått, utan en hänvisning till två läkares klammeri med rättvisan.

Förundersökningen om Catrine da Costas öde har kopplats ihop med diskussionen om förlängd preskriptionstid för särskilt grova brott. Förmodligen kommer förlängningen att gälla dödligt våld, terrorism och folkrättsbrott, vi vet först säkert när förslaget till lagtext presenteras av regeringen. Att totalt upphäva preskriptionstiden är ganska meningslöst eftersom mördare också har en begränsad livslängd. Med nya undersökningsmetoder, främst DNA-analys, är det dock naturligt att se över nuvarande preskriptionstid för till exempel mord (25 år).

Om sanningen om da Costas försvinnande hade kunnat uppdagas i framtiden är väl tveksamt. Man har faktiskt gjort DNA-analyser i efterhand som inte gett några nya uppslag.

Känslomässigt känns det ändå fel att da Costas akter nu arkiveras för gott. Som levande var hon en handelsvara, som död blev hon bara en nedlagd förundersökning.

Genom att förlänga preskriptionstiden – även för gamla och till synes ”omöjliga” fall – skickar samhället en viktig signal: Vi har inte glömt.

Mer läsning

Annons