Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brown ännu inte uträknad

Det drar ihop sig till val i Storbritannien. Valdagen är ännu inte bestämd, men allt pekar på den sjätte maj.

Annons

För bara några månader sedan var alla övertygade om att det också skulle bli slutdatum för Labours 13-åriga styre.

De konservativas försprång i opinionsmätningarna har länge varit tvåsiffrigt, och alla har räknat med att landets premiärminister till sommaren kommer att heta David Cameron, inte Gordon Brown.

Plötsligt verkar det inte alls så säkert längre. De konservativa leder fortfarande i opinionsmätningarna, men inte tillräckligt för att få en egen majoritet. Den senaste mätningen ger de konservativa 38 procent mot Labours 31 procent, men med liberaldemokraternas 19 procent får Storbritannien ett ”hängparlament”. Den situationen är ny och ingen vet hur den ska tacklas, men det utesluts inte att Gordon Brown sitter kvar.

Den envise och litet vresige skotten Gordon Brown har åkt på många smällar i livet, både personliga och politiska. Han fick i tio års tid stå tillbaka för den fåfänge och maktsugne Tony Blair, men byggde under den tiden upp ett förtroende som en jordnära och skicklig finansminister. Som sådan styrde han det mesta av inrikespolitiken, medan Blair for runt och startade krig.

Erfarenheterna som finansminister har kommit väl till pass sedan han flyttade in i 10 Downing Street sommaren 2007, en period som helt dominerats av den ekonomiska krisen. Den har Brown klarat bättre än de flesta av de europeiska ledarna, och han får beröm för att det nu håller på att vända. Allt fler tror att regeringens åtgärder för att tackla krisen börjar ge resultat, låt vara att det är ännu fler britter som inbillar sig att de konservativa kan sköta ekonomin bättre.

Men Blairs skugga hänger fortfarande tung över Labour. Härom veckan vittnade den förre premiärministern inför en av dessa otaliga men resultatlösa kommissioner som tillsatts för att utröna hur Storbritannien kunde dras med i Irakkriget. Blair visade inte den minsta ånger för att han förde britterna bakom ljuset om Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen. Tillfrågad om hur många liv kriget i Irak kostat, svarade han litet förstrött: Det är väl så där 100 000! Brown ska själv vittna inför kommissionen under våren. Troligen anslår han en ödmjukare ton, och kan om allt går väl lägga den diskussionen bakom sig. För tillfället i alla fall.

Browns största tillgång är kanske att han skiljer sig fördelaktigt från både Blair och den flådige utmanaren David Cameron. Denne sågs en gång som de konservativas svar på Tony Blair, men i dag är det ingen tillgång för honom. Folk har lättare att identifiera sig med ”grumpy old” Gordon, som man vet var man har, än med Cameron och hans Etonutbildade överklassgäng. Att Cameron inte har kunnat bestämma sig för vilka som ska få skatterna sänkta först har inte ökat förtroendet för honom.

Skattesänkningar ligger för övrigt inte i korten i Storbritannien. Krispolitiken har som i USA kostat enorma summor och skapat gigantiska underskott som britterna måste börja arbeta av under de närmaste åren. Mot den bakgrunden är det förstås inte vidare lyckligt om landet får en regering utan egen majoritet i parlamentet. Men om den nuvarande tendensen håller i sig är det vad britterna får räkna med. I det läget vore den asketiske och tjurskallige Gordon Brown onekligen att föredra framför den spendersamme och flaxige David Cameron.

Hur som helst är det upplagt för en spännande politisk vår i Storbritannien och vi lär få anledning att återkomma.   

Mer läsning

Annons