Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avviker

Annons
Sverige har snart inte haft krig på 200 år. Min generation, 50-talisterna, har väl egentligen aldrig behövt oroa sig för krig även om kriget inte varit långt borta i omvärlden. Bara ett allmänt kärnvapenkrig skulle ha varit direkt farligt för oss.
För den föregående generationen däremot kom kriget nära inpå knutarna. Med tur och skicklighet lyckades Sverige hålla sig utanför andra världskriget.
Det ska vi vara glada för.
Glad är jag också för att den moraliserande inställning till Sveriges agerande som i 90-talets början spreds över Sverige, främst av kommunister och liberaler, börjar få ge vika för en mer realistisk syn på värdet av att slipa krig.
Vi som undgått kriget har relativt lätt att stå ut med avvikande åsikter. Efter ett krig är det svårare. Sålunda var det inte okontroversiellt att i Finland i tidigt 60-tal, skildra inbördeskriget 1918 ur de förlorande rödas synvinkel på det sätt som Väinö Linna gjorde i Upp trälar.
När krigen i Jugoslavien inleddes på 90-talet läste jag om nobelpristagaren Ivo Andrics Bron över Drina, som skrevs under andra världskriget, men som handlade om en svunnen tid. Den gav insikten att alla försök att splittra den etniskt delade befolkningen än en gång skulle leda till katastrof. Den senaste katastrofen har nu fått sin berättare. Jag skriver härintill om Fausta Marianovic som efter bara 15 år i Sverige skrivit sin bok på svenska.
Frågan är hur långt man kommit där: skulle den kunna ges ut i Serbien, Kroatien och Bosnien i dag?

Mer läsning

Annons