Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att ta ansvar är att agera

/
  • Konjunkturinstitutet kräver att regeringen satsar 45 miljarder 2010 och tio miljarder 2011 för att hålla arbetslösheten under tolv procent. Än så länge framhärdar regeringen i att inte göra mer. På bilden KI:s prognoschef Kerstin Hallsten. Foto: Jurek Holzer / SvD / SCANPIX

Annons

Vad är egentligen att ta ansvar? Att inte bekämpa arbetslösheten när möjligheten finns är ju att öka kostnaderna på sikt. Den borgerliga regeringen tar som sin huvuduppgift att inte upprepa regeringen Bildts underskottspolitik. Samtidigt tycks många väljare vilja hålla sig till Göran Perssons mantra: den som är satt i skuld är inte fri. För många tycks angelägna att bekämpa den förra krisen istället för dagens kris. Men många vill också gå en annan väg.

Ett historiskt BNP-tapp gör att Sveriges ekonomi faller med hela 5,4 procent i år, om det nu inte är Internationella Valutafonden som får rätt förstås, med ett tapp på sex procent.

Det är möjligt att det vänder sen. I Kina ser man en tydlig uppgång och i USA ser i alla fall optimisterna en ljusning. Vi kan slå fast att det var en väldig tur för vår värld att det var Barack Obama som tog hem segern i presidentvalet i höstas. De väldiga satsningar han står för gör krisen lättare att lösa. Regeringen Reinfeldt tycker att det räcker med det och de sänkta räntorna i både världen och i Sverige.

Nu vill man ta ansvar för Sveriges ekonomi genom att inte tillåta budgetunderskottet att skjuta i höjden. Problemet är att det redan skjuter i höjden så att de nu överstiger den skattesänkningar regeringen stått för hittills.

Konjunkturinstitutet beräknar nu arbetslösheten till 11,5 procent nästa år, och närmare tolv procent 2011. Och detta under förutsättning till att regeringen satsar ytterligare 45 miljarder 2010 och tio miljarder 2011 i ofinansierade åtgärder.

Om detta inte görs, målar regeringen allt mer in sig i ett hörn där inget ska göras, blir arbetslöshetssiffran säkert betydligt högre. Hur många som slås ut för gott den här gången vet ingen. Men vi vet att regeringen inte satsar på utbildning i den utsträckning som behövs.

I ett läge där industriproduktionen faller med 25 procent bara i år ska ingen tro att det går att undvika all arbetslöshet. Men vi kan få något för pengarna om, som exempelvis fack och arbetsgivare föreslår, staten passar på att investera i krisen.

Det som var omöjligt i 90-talskrisen då statsskulden skenade och krisen delvis var hemmagjord, är möjligt i dag när statsskulden tagits ner till rimligare nivåer (34 procent förra året mot 77 procent 1995).

Istället för skyhöga räntor är de nu rekordlåga. Det är förstås bra. Fast det bidrar säkerligen till att allmänhetens krismedvetande är betydligt mindre nu. Speciellt i storstäderna går många med dyra villor omkring och känner sig som vinnare när räntorna sänkts. En hel del av det återspeglas ännu i opinionssiffrorna.

Frågan är hur länge det håller sig. Folk lär hålla igen konsumtionen så länge de vet att skyddsnätet för den som förlorar jobbet försämrats drastiskt.

Mer läsning

Annons