Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Årets mest passiva räddningsinsats

/

Några timmar under tisdagskvällen kändes det som att vi var förflyttade 29 år bakåt i tiden.

Annons

Till Lake Placid 1980 och Stenmarks andra åk. Folk höll andan. Ett negativt besked från Saabs ägare och en av de värsta industrinedläggningarna i landets historia hade varit ett faktum. I stället kom nyheten att Saab får 30 dagars respit, ägaren GM vill ha tid att utvärdera nya potentiella köpare. Hoppet lever fortfarande.

Nu pratas det om behovet av nationell samling, alla goda krafter måste dra åt samma håll för att underlätta ett ägarbyte. Det låter väl bra, men samtidigt ska man inte överdriva svenska aktörers möjligheter att påverka den fortsatta processen.

Fordonstillverkningen i Trollhättan kommer inte att räddas genom något partiöverskridande utspel i elfte timmen. Nej, det vore bara löjligt att nu börja leka samförståndsanda. Skiljelinjen mellan blocken har varit tydlig hela tiden. Valet står mellan en borgerlighet som sitter passiv när viktig industriproduktion riskerar att gå under och ett vänsteralternativ som faktiskt tror på politikens möjligheter – vi behöver inte vara hjälplösa slavar under marknaden!

Regeringen gjorde inte jobbet riktigt från början och det straffar sig nu. Saab har till exempel inte kunnat låna en enda krona från den 28-miljardersfond som upprättades specifikt för att underlätta för den kristyngda fordonsindustrin, helt enkelt för att man inte mäktar med de tuffa villkoren (återbetalning inom sex månader).

Varför regeringen inte återinfört skrotningspremien, en väl beprövad och framgångsrik metod för att stimulera nybilshandeln, är ett annat mysterium. Visst, alla reformer kommer med en prislapp. Men betänk då kostnaden för att hantera 8 000 uppsagda industriarbetare.

Vad kunde regeringen ha gjort annorlunda? Det handlar inte nödvändigtvis om att staten skulle ha gått in som bilägare tidigare i år. Men man borde, till exempel genom krisfonden, ha investerat för att stärka Saabs konkurrenskraft och därigenom placera företaget i ett bättre försäljningsläge. Den chansen missade regeringen. Däremot har inte Maud Olofsson missat särskilt många tillfällen att snacka ner Saab.

Så agerar en minister med ambitionen att skapa världens bästa företagarklimat!

Mer läsning

Annons