Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla ska med – men vart?

/

Fackliga kongresser, SSU-kongresser, partikongresser… Jo, det har hunnit bli några stycken genom åren. Och visst är det något särskilt med kongresser.

Annons

De har sin egen liturgi, sin egen atmosfär och – åtminstone inom arbetarrörelsen – rentav sin egen musik. Många viktiga beslut har fattats. Både utanför och inne i själva kongresslokalen. Bäst minns jag av någon anledning en del beslut som sen aldrig verkställts. På LO-kongressen 1971 beslöt man till exempel, en dag strax innan man tog lunch, att monarkin skulle avskaffas. I dag, trettioåtta år senare, vet vi hur det gick med den saken.

En annan gång, på partikongressen 1975, lyckades den radikale Vindelndoktorn Bertil Wik lirka igenom ett västerbottniskt motionskrav som i praktiken innebar läkemedelsindustrins socialisering. Partistyrelsen var inte så värst glad men fick hålla god min.

I dag är det visst bara Folkpartiet som kräver förstatligande – i varje fall av skolan. Inom arbetarrörelsen verkar det vara en lika stendöd idé som ekonomisk demokrati har blivit.

Till de eviga kongressfrågorna hör arbetarrörelsens medieproblem och de dyker säkert upp den här gången också.

Jobbiga tillställningar är det, för både ombud och journalister. En gång satt jag på pressläktaren bredvid författaren Sven Lindqvist som följde förhandlingarna för tv:s räkning. Inne på fjärde dygnet började han känna sig rätt sliten och sa: ”Det här är ju som att åka Transsibiriska järnvägen …”

Sjuttiotalet var den europeiska socialdemokratins storhetstid vilket också märktes på gästbänkarna. Det kunde kännas som en fläkt av historiens vingslag när såna som Willy Brandt och Bruno Kreisky – som ju hade varit flyktingar i Stockholm – dök upp, hälsade på gamla bekanta sen krigsåren och blandade sig med ombuden från Skåne och Jämtland.

Eller Trygve Bratteli, mannen som kunde tiga på tolv språk, och som våren 1945 bara med en hårsmån räddats till livet ur ett tyskt dödsläger.

Att ha stått i kaffekön i Stockholms Folkets hus tillsammans med Bülent Ecevit, flera gånger turkisk premiärminister och poet dessutom, glömmer jag förstås inte heller.

Jo, det är lätt att förlora sig i kongressnostalgi. Men det är naturligtvis främst framtiden det gäller. Och även om rörelsens främsta mål nu givetvis är att återerövra regeringsmakten nästa år får detta inte helt överskugga den framtid som ligger längre bort.

Vad vill socialdemokratin, egentligen – på längre sikt? Alla ska med är en vacker paroll, men vart? Jag har en känsla av att det är vad framför allt yngre väljare gärna vill ha svar på.

Mer läsning

Annons