Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla ska ha jobb då krävs extra stöd

/

Den socialdemokratiska kongressen innehöll mycket mer än kongressförhandlingar.

Annons

Ett exempel är Arbetarrörelsens tankesmedja som med tanke på temat jobbkongressen, presenterade en ny bok med den ödmjuka titeln: ”Jobben först men hur?”.

Den svåra frågan är, som ”smedjans” ordförande Göran Johnson, tidigare på Metall sa, att gå från retorik till att anvisa trovärdiga vägar till jobben. Det är som han säger inte omöjligt att ge alla jobb. Men det kräver att vi investerar i stället för att bara konsumera.

Det handlar om forskning, där det offentliga måste ta ett större ansvar, inte minst i dåliga tider när de privata tvingas dra ner. Det handlar om bättre utbildning från förskola till universitet. Och det handlar om att arbeta mer och att vara långsiktiga.

Den akuta frågan är, menar ekonomen Sandro Scocco, hur många som nu kommer tillbaka till arbetet. De som säger att krisen är över har fel. Så länge över en halv miljon beräknas vara arbetslösa nästa år kan ingen inom arbetarrörelsen anse att krisen är över. Den största underlåtenhetssynd den här regeringen gjort är just passiviteten.

Ekonomen Anna Thoursie från Kommunal varnar för att 100000 slås ut permanent om inget görs. Det är inget påhitt, Konjunkturinstitutet står för siffran.

På den positiva sidan kan läggas att den sista 40-talisten går i pension redan 2014. 2011 är det första året när pensionsavgångarna är större än de tillkommande.

Det ger ett visst hopp för de unga. Thoursie varnar för den politik regeringen för fram, där alla unga dras över en kam. Satsningar ska inte spridas över alla utan läggas på dem som bäst behöver stöd. I första hand den femtedel som står utan gymnasiebetyg. Siffran över ungdomsarbetslösheten ska heller inte överdrivas med tanke på att hälften av de studerande som söker jobb och därmed räknas i statistiken ser sig som heltidsstudenter.

Kjell Rautio från TCO varnar för att vi är på väg att ändra grundsyn på arbetslösheten. Han citerar Clintons finansminister på 90-talet, Robert Reich som säger att för varje jobb som förloras så blir ytterligare tre oroliga för att bli arbetslösa. Ju sämre trygghetsförsäkringarna blir, desto större oro, och svårare att dra i gång konsumtion och jobb. Därför kan Obamas arbete för en allmän sjukförsäkring i USA, också ses som en effektiv krispolitik.

Sämre socialförsäkringsskydd ger inte fler jobb utan färre. Och det verkliga utanförskapet ökar. I dag ser vi hur svårt det är för tidigare sjuka och långtidsarbetslösa att få jobb. Göran Johnsson menar att samhället nu måste våga intervenera. Vi kan inte begära att enskilda arbetsgivare ska betala risken för att äldre, ofta sjuka eller långtidsarbetslösa får jobb. Vi behöver system exempelvis i form av mer lönebidrag, som ser till att alla tas tillvara. Thoursie höll med. Och Rautio menar liksom TCO, att det kan behövas en helt alternativ arbetsmarknad för dem som inte platsar ens med lönebidragen.

Samtidigt som vi sätter grimma i form av ett stramare regelverk på den oreglerade finanskapitalism som orsakat krisen, så måste vi också återupprätta en näringspolitik värd namnet. Kortsiktigheten behöver en motpol. I boken argumenteras flitigt för att industrin och tjänstesektorn är och förblir oupplösligt förenade. Och Rautio, med rötter i Kiruna påminde om hur de borgerliga på 80-talet förordade nedläggning av de senaste årens statliga ”guld”-gruva LKAB.

Vi kan jämföra med hur regeringen underskattat bilindustrins problem i ett år nu. Med följd att socialbidragskostnaderna nu skenar i kommuner med många underleverantörer som Gnosjö, Leksand och Orsa. Som Ola Asplund på IF Metall säger: ”Stommen i vår industriella framtid ligger där vi redan är duktiga”.

Passiviteten inför massarbetslösheten är farlig för oss alla.

Mer läsning

Annons