Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla dessa män som hatar kvinnor

/

Söker man efter kvinnonamn på internet hänvisar sökresultaten bara till olika porrsidor. Det är inte jag som har gjort iakttagelsen utan Lisbeth Salander, superhackaren i Stieg Larssons bästsäljare Män som hatar kvinnor.

Annons

Boken har nu blivit film och drar fulla biografer runt hela landet. En av filmens behållningar är att den inte väjer för det jobbiga. I romanen beskriver Stieg Larsson inträngande hur Lisbeth Salanders förmyndare, ett äkta kräkmedel, ger sig på sin skyddsling. Våldtäktsscenerna balanserar på gränsen till det outhärdliga.

I dag är det Internationella kvinnodagen och som vanligt när denna dag ska uppmärksammas finner jag mig gå igenom samma statistikdatabas från Brottsförebyggande rådet (Brå) som året innan. Det handlar om alla dessa män som hatar sina kvinnor så mycket att de våldtar, slår, förnedrar och mördar dem. Det blir kanske lite tjatigt, varför inte i stället berätta om de framsteg som görs, om arbetet med den nationella handlingsplanen mot kvinnovåld, om Socialstyrelsens förslag att genom lagstiftning tvinga fram ett system med speciella dödsfallsutredningar varje gång en kvinna avlidit efter brott begånget av en närstående? Kvinnovåldet är det sista beviset för att vi fortfarande befinner oss i medeltiden. Att hoppa över statistiken är lika otänkbart som att undanta våldtäktsscenerna i Män som hatar kvinnor.

Under -08 anmäldes 25 816 fall av kvinnomisshandel och 14 162 sexualbrott. Drygt en kvinna i månaden mördas av en till henne närstående man (Brå, -07).

Jag vet inte vad som är mest nedslående, ovannämnda statistik eller det faktum att det fortfarande finns personer som vägrar acceptera siffrorna. Det finns än i dag offentliga debattörer som driver tesen att kvinnor slår sina män precis lika ofta. Jag läste senast för två månader sedan en debattartikel i en av landets viktigare tribuner där den manlige författaren förklarade att kvinnovåldet är en grovt överdriven berättelse.

Därför är det kanske inte heller så konstigt att man under rättegångar får sig till livs historier om provocerande och obstruerande kvinnor som bara fått vad de förtjänat. Till slut fanns det liksom ingen återvändo för den stackars mannen. Lavetten blev den sista utvägen. Det kan ibland låta riktigt övertygande, nästan som att kvinnan har slagit sig själv.

Lisbeth Salander tar sin egen personliga hämnd. Man önskar att fler kvinnor vågade göra samma sak. Fast i rättegångssalen.

 

Mer läsning

Annons