Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla är vinnare, alla är förlorare

/
  • Sveriges förre utrikesminister Jan Eliasson (S) förespråkar att klimatförhandlingarna blir kvar inom FN-systemet, som inte kräver enhällighet.   Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/SCANPIX

Annons

I efterdyningarna till det misslyckade klimattoppmötet i Köpenhamn har många teorier om orsaken förts fram. De flesta pekar på USA:s och Kinas – de största utsläppsländernas – agerande. Andra pekar på goda grunder på det olyckliga i att ständigt jämföra sig med andra. EU:s sätt att villkora 30-procentsmålet med att andra ska göra lika mycket är i sammanhanget speciellt olyckligt.

Det är som Socialdemokraten Jan Eliasson skrev i DN 23 december: ”De viktigaste aktörerna agerade enligt antikverade förhandlingsregler – en part vinner och en annan förlorar. Det handlar i själva verket om en förhandling där alla vinner eller förlorar. Varför då hålla på sina kort?”

Inte minst från den svenska regeringens håll talar man högt och gärna om hur ett antal mindre utvecklingsländer saboterat processen och om hur det tungrodda EU-systemet och kravet på enhällighet gör en överenskommelse omöjlig.

Om det kan två saker sägas. För det första var förhandlingstaktiken att förhindra en förlängning av det för undertecknarna bindande Kyotoavtalet obegriplig. Trots allt var det den inom sig divergerande G 77-gruppens viktigaste gemensamma krav.

För det andra visar Jan Eliasson i samma artikel att FN kan komma till beslut utan enhällighet. Det har tidigare skett i andra frågor. Eliasson uppmanar FN:s medlemsländer att inför det år som nu kommer, med förhandlingar först i Bonn i juli och i Mexico City om ett år, se till att frågan förs upp på ett betydligt högre plan i medlemsländerna än hos de miljöministrar som hittills ägt frågan.

Klimatförändringen bör upp på stats- och finansministernivå såväl som på industri- och utrikesministernivå.

Den linjen är en helt annan än den som några liberala debattörer föreslog i DN 18 december, där de stora utsläppsländerna skulle strunta i de övriga.

Det stora problemet som Eliasson pekar på är att opinionsläget skiljer sig så mycket åt mellan världens länder. Inte minst beror det på att länderna i detta läge drabbas väldigt olika. Viljan att låta sin egen livssituation påverkas varierar därefter.

Miljöpartiets Maria Wetterstrand förespråkar efter mötet att en allians av klimatprogressiva länder bör gå före. Det är i varje fall betydligt mer realistiskt än tanken att Sverige ensamt ska ålägga sig restriktioner som kan bli tunga att bära.

Huvudstrategin bör ändå vara att se till att ett nytt bindande och världsomspännande klimatavtal kan slutas i Mexico i december – i FN:s regi.

Mer läsning

Annons