Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våga möta sörjande

Jag sitter här och lyssnar på en blues. Musiken som uppstod ur klagan.

Annons

 Det är precis vad jag tänker skriva om. Jag saknar min son så det gör ont. Han dog 17 år gammal. Jag saknar honom så det gör ont. Varför, måste han mista sitt liv. Det finns ingen som gjort något fel, han var sjuk, och ingen kunde göra något åt det.

Vad jag saknar, är någon att prata med, förutom familjen. Varför är det så tabu att prata om döden? Så fort man nämner det så vänder folk en ryggen. Jag vet att det är jobbigt att hantera sådana frågor, men man behöver ju inte gå stora krokar runt om en för att man inte orkar prata om sådant. Var dig själv, och behandla mig som vanligt. Jag förstår om man inte vill göra mig ledsen, genom att prata om det.

Men jag kan inte bli mer ledsen än jag är, tvärtom, jag kan se ljuset genom att prata om det. Så snälla behandla inte en sörjande människa som en spetälsk. Det kan aldrig bli fel om man pratar om det, helllre det än inte alls.  Våga ta steget och ringa på dörren efter en sån traumatisk händelse. Det värmer, det hjälper.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Mer läsning

Annons