Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tv-sporten brister i sitt ansvar

Sportutbudet i massmedia, inte minst TV, är mycket stort. Detta gäller särskilt under OS när tävlingarna når oss under nästan hela dygnet.

Annons

Det ökade utbudet, den förbättrade tekniken och det stora tittarintresset, kombinerat med ett ökat tempo i tävlingar och sändningar, ställer ökade krav på analyser av vad som visas. I annat fall riskerar vi en slags förytligad skval-tv, ungefär som vid lyssnandet på P3-musik. Bilderna kan vi följa själva – vad kommentatorerna ska göra är att fördjupa förståelsen av vad som händer och vara alerta på att snabbt upptäcka förändringar i händelseförloppen.

Det är därför obegripligt när till exempel skidkommentatorer låtsas som att det finns kvar spänning i distanslopp på skidor ända in i mål, när en enkel mellantid ett par hundra meter från mål ofta skulle visa att loppen redan var avgjorda. Sådana mellantider har för övrigt radiosporten tagit åtminstone sedan 50-talet. Inte heller på sprintdistanser har man någon koll på några mellantider trots att just tiden (och inte placeringen) ibland avgör vilka som kvalificerar sig vidare i tävlingen. Den klassiska Bengt Grive-frågan: Vad är klockan? (fotbolls-VM 1974 då Ralf Edström gett Sverige ledningen) kan nu ersättas med frågan: var är klockan? Skidkommentatorer i SVT tycks ofta sakna sådana, och brister därmed i sitt ansvar mot tv-publiken.

Att kommentera tävlingar och sändningar som går i högt tempo kräver god observations- och analysförmåga av kommentatorerna. Det är därför inte särskilt tillfredsställande när en hel del av kommentarerna bara upprepar tidigare information utan att tillföra någon ny. Tyvärr gäller detta ofta för SVT: s skidkommentatorer.

Referaten vimlar av kommentarer av typen: ”Ja det är slitigt, ja det är det, ”han ser inte lika vass ut, nej det gör han inte ”.

En vänlig tolkning av dessa replikskiften är att kommentatorerna är väl samspelta, och delvis ser som sin uppgift att höja stämningen och utgöra hejarklack. En mer omild uppfattning är att den här typen av kommentarer oftast är överflödiga eftersom de tillför noll i information, tar tid från annat viktigt som borde sägas, och därmed inte heller ökar förståelsen för vad som visas (De påminner faktiskt ibland en smula om Bills och Bulls ömsesidiga instämmanden)

Åtskilliga experter bidrar dock till att förklara vad TV-tittarna inte riktigt ser, till exempel Stig Strand i alpint, Niklas Wikegård ishockey. Däremot är man ibland ovillig att diskutera kontroversiella förhållanden. Att till exempel Anja Pärsons pappa i åratal har stakat banorna i viktiga alpina tävlingar och att detsamma gäller/gällde för Janica Kostelic's pappa, har egentligen inte kommenterats kritiskt. I en sport där marginalerna ofta utgörs av hundradelar bör dock detta rimligtvis kunna påverka utgången av loppen.

Finns det f ör övrigt någon expert som i efterhand räknat ut vem av dem som vinner, när konkurrentens pappa stakat banorna? Och när Anja nu kör ur i störtlopp i OS är det snarast arrangörernas fel. Faktum är väl att Anja var tvungen att ta en chans och köra över sin förmåga för att slå vinnaren Vonn och den (i sig mycket beundransvärda) chanstagningen lyckades helt enkelt inte.

Lite förvånande är också i analyserna i till exempel handboll och ishockey när något lag vinner med slumpmål i sista minuten: Fel taktik, dåligt passningsspel, lågt tempo, svag försvarsspel, dåligt skytte och så vidare.

Det är klart att om man räknar upp tillräckligt många skäl till en vinst eller förlust så passar något/några av dem till åtminstone till en viss del in. Men statistiskt sett vinner mycket ofta helt enkelt laget med den bästa målvakten, det vill säga den med högsta räddningsprocenten och detta är ännu vanligare i jämna matcher. Det gäller att hålla detta i minnet när OS-hockeyn analyseras. Målvakterna kommer här inte, som ofta påstås, att vara halva laget, utan i de viktigaste matcherna hela laget i meningen skillnaden mellan vinst och förlust. Sveriges framgångar i OS-hockeyn kommer därför i denna jämna turnering – till största delen att bero på Henrik Lundqvist.

Risken är att Sverige kommer att falla, helt enkelt därför att vi bara har en toppmålvakt som kanske inte orkar vara på topp under alla matcher. För att inse detta krävs knappast några mer sofistikerade analyser eller mer övertydlig information, Kvaliteten bland hockeykommentatorerna säkerställer nog att tv-tittarna här inte drabbas av sådana ovidkommande uppgifter.

Lars-Erik Wolvén

Professor i sociologi vid Mittuniversitetet

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons