Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politik bakom hög sjukfrånvaro

/

Efter att kostnaderna för sjukfrånvaron skjutit i höjden vann bilden av de sjukskrivna som fuskare och inbillningssjuka mark i början av 2000-talet.

Annons

 Sjukförsäkringen pekades ut som ett lättlurat system, krav på hårdare tag hördes, drevet gick mot de sjukskrivna.

Men den bild som målades upp i medierna och debatten var förenklad och ensidig. Det handlade aldrig om någon sjukskrivningsepidemi, som det påstods; nästan hela ökningen av sjukfrånvaron berodde på att långtidssjukskrivningarna blev längre.

I min bok ”Kampen om sjukfrånvaron”, som utkom i februari, visar jag hur ett allt mer polariserat debattklimat har lett politikerna att fatta beslut på bristfälliga och ibland direkt felaktiga grunder.

Ett exempel på debattens skevheter är att regionala skillnader pekades ut som en viktig faktor bakom den höga sjukfrånvaron, trots att skillnaderna inte ökade under den period då sjuktalen sköt i höjden. Länen med högst sjukfrånvaro Jämtland, Västerbotten och Norrbotten stod tillsammans för mindre än 10 procent av den totala sjukfrånvaron i landet.

Ett annat exempel är att ekonomiska drivkrafter lyftes fram som en viktig orsak bakom ökningen, trots att ersättningarna inte hade förändrats på något avgörande sätt. Det grasserade en föreställning om att många arbetslösa sjukskrev sig för att sjukpenningen var högre än a-kassan. Men flödet från a-kassan till sjukförsäkringen minskade under den aktuella perioden.

Det finns inga belägg för att ökat överutnyttjande var någon viktig orsak bakom den höga sjukfrånvaron. Den mest trovärdiga förklaringen är istället att rehabiliteringssystemet på arbetsplatserna havererade under 1990-talet. Delvis hängde detta samman med den kommunala sektorns försämrade ekonomi: budgetnedskärningar ledde till att arbetsanpassning försvårades, lättare tjänster sparades bort.

Den andra avgörande faktorn var riksdagsbeslut som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras viktigaste redskap för att få sjukskrivna tillbaka i arbete. Arbetsförmedlingen förbjöds att arbeta med sjukskrivna anställda. Statsbidragen till företagshälsovården togs bort. Förtidspension på deltid förbjöds om den sjuke teoretiskt sett kunde fungera i ett annat arbete.

Staten drog sig helt enkelt tillbaka och lämnade de sjukskrivna i sticket. Resultatet blev att antalet riktigt långa sjukfall tredubblades mellan 1997 och 2003.

Förklaringen är politiskt sprängstoff: det var politiska beslut som orsakade den höga sjukfrånvaron. Därefter har politikerna turats om att skylla ifrån sig, först på arbetsgivarna, därefter på de sjukskrivna, läkarna och Försäkringskassan.

Detta innebär också att de förändringar som nu genomförts i sjukförsäkringen inte löser de verkliga problemen. Alliansens rehabiliteringskedja är kontraproduktiv. Den ökar antalet sjukskrivna som blir arbetslösa och leder till att tiotusentals långtidssjukskrivna utförsäkras.

Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, istället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet.

Men bekymren började alltså redan under 1990-talet; de reformer som orsakade den galopperande sjukfrånvaron genomdrevs av socialdemokratiska regeringar och beslutades under bred politisk enighet över blockgränserna.

Nu krävs en ny helhetssyn. I stället för att flytta runt problemen, med stort mänskligt lidande som följd, måste samarbetet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter förbättras. Hur detta ska åstadkommas är något som staten, arbetsgivarna och facken gemensamt måste ta itu med.

Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons