Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Natos krav kostsamma för Sverige

”Stoppa smyganslutningen till Nato ”. Det var rubriken på ett upprop i SvD 1 december förra året. Uppropet var uppenbarligen ett ”rött skynke” för försvarsetablissemanget.

Annons

Man gick till hårt motanfall. Främst anförde man två argument :

Sverige skulle vid anslutning få betydande påverkansmöjligheter på Natos strategiska och operativa insatsplanering (Bo Hugemark, i SvD 11 december -08 ). Sverige är närmast en dvärg i sammanhanget – egenberömmet till trots – och detta är givetvis negativt för påverkansmöjlig- heterna.

Medlemskap i Nato är ofrånkomligt och naturligt, ”den enda vägen”. (Försvarsminister Sten Tolgfors, m, i SvD 16 februari -08. Inom Krigsvetenskaps- akademien förfäktas denna tes med stor kraft, bland annat av den från Kosovokriget närmast hjälteförklarade översten Ulf Henricson.

Natoentusiasterna förtränger en väsentlig faktor i sammanhanget:

Sverige är redan – utan formell anslutning – bundet till Nato på ett sätt som är förödande för försvarsekonomin. I försvarsbeslutet år 2000 godkände riksdagen att försvarsmakten skulle ”ha förmåga att i samverkan med andra länder planera och genomföra fredsframtvingande operationer”.

För att överhuvudtaget kunna delta i fredsframtvingande operationer måste Sverige rätta sig efter NATO:s normer. Det har Sverige gjort – utan debatt. Natos höga beredskapskrav kräver ständigt insatsberedda förband. Sverige har därför övergivit värnplikten och litar till välbetalda, kontraktsbundna legosoldater.

Natos höga krav på stridsförmåga har Sverige sökt möta genom att – med tre års mellanrum – organisera påkostade förband, typ Nordic Battle Group.

Det är i praktiken redan nu Nato som ställer de kostsamma kvalitetskraven på försvarsmakten.

Riksdagen har inte hittills givit anslag som gör att både dessa kvalitativa krav och kraven på ett nationellt försvar kan uppfyllas. Det är bäddat för fortsatta ”svarta hål” i försvarsekonomin.

I de yttersta av dessa dagar har folkpartiledaren Jan Björklund anmält att han vill rädda försvaret. Det är att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Björklund är en av de främsta talesmännen för en villkorslös Natoanslutning. I september 2002 föreslog han att Sverige skulle delta på USA:s sida i det stundande kriget mot Irak.

”Vi kan inte sitta på läktaren”, (refererat av Håkan Juholt, s, i SvD 7 september -07).

Björklund vill öka försvarsanslagen och våra internationella insatser i Nato-regi.

Internationella insatser blir ofta dyrare än man tror. Den danska tidningen Berlingske Tidende rapporterade 22 januari i år: ”Försvaret har ett gigantiskt ekonomiskt problem.

Nu fattas 2,4 miljarder kronor, om försvaret ska leva upp till politikernas förväntningar”. Bristen uppges bero på att den danska försvarsmakten deltagit i Natokrig under fyra år i Irak och Afghanistan.

Vår politiska och militära försvarsledning administrerar en försvarsmakt som icke förstått att ”rätta munnen efter matsäcken”.

Skälet är inte minst den romantiska, men orealistiska tron på att vi kan genomföra fredsframtvingande operationer på Natos villkor.

Den lägre ambitionen ”fredsbevarande insatser var värnpliktsarmén bra på. Återgå till den ordningen – även om detta kommer att bli högljudda protester från stridslystna folkpartister och karriärsugna officerare.

Carl Björeman

Generallöjtnant

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons