Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finanskriser i borgarnas spår

Annons

Sverige har haft tre borgerliga regeringsperioder. Alla har resulterat i statsfinansiella underskott. Först Fälldin och Ullsten 1982, därnäst Bildt/Wibble 1994 – och nu Reinfeldt/Borg 2009–10. Efter de två första tvingades socialdemokraterna till hårda besparingar, som betalades av kommuner, löntagare, pensionärer och arbetslösa. Att missköta statsfinanserna har blivit en borgerlig vana.

En av förklaringarna är uppenbarligen ren okunnighet. Det verkar som om statsråden har dålig kunskap om vad som sker i omvärlden. Läser de inte tidningar? Alltså riktiga tidningar, inte propagandabasuner som DN och Svenskan. I början av 2007, när regeringen bara var några månader gammal, varnade Bank of England för en kommande stor finanskris. Sedan följde konkurserna slag i slag. Citigroup, Carnegie, Egg, Northern Rock, Lehman Brothers. Paribas och alla andra. De svenska bankernas fest i Baltikum slutade med fiasko. Och regeringen drog inga slutsatser av den kris som blommade ut.

Skattesänkningarna försvagade en budget som redan var försvagad av den begynnande krisen. Man får av regeringen höra, att skattesänkningarna ska öka efterfrågan i ekonomin och därmed motverka krisen. Det är ett märkligt resonemang. Skattesänkningar innebär ju minskade inkomster för den offentliga sfären.

Det är egentligen bara en överflyttning av pengar. Den betalas med nedskärningar inom det offentliga. Det så kallade jobbskatteavdraget betalas med färre lärare, inskränkningar i vård och uppskjutna investeringar. Privat konsumtion har också ett större importinnehåll än den offentliga och. Privat konsumtion ger alltså mindre effekter på den inhemska konjunkturen än motsvarande belopp i offentlig konsumtion. Man måste också räkna med att en del av skattsänkningen tar form av ökat sparande, vilket ytterligare minskar dess effekt på konjunkturen.

I riksdagens finansdebatt påstods att budgetunderskottet skulle stimulera konjunkturen. Men det blir ingen stimulans när man bara byter pengar mellan det offentliga och det privata. Ett offentligt underskott ökar den totala efterfrågan i ekonomin, bara om det kommer till stånd genom en ökning av de offentliga utgifterna inte genom att flytta samma summa pengar från det offentliga till det privata. En alternativ metod är att öka den offentliga budgetens totala omfång vid bibehållen balans men det låter sig göra bara förebyggande, innan krisen börjar.

Men en borgerlig typ av underskottspolitik har en annan sida, som inte brukar diskuteras. Det blir motiv för en hårdare politik på alla fronter alltså för en klasspolitik mot breda folklager. Det som varit arbetar- och löntagarklassens steg mot social utjämning kan raderas ut. Med hög arbetslöshet och hårdare villkor mot arbetslösa och unga uppstår ökad obalans på arbetsmarknaden och sämre lönebildning. Också de breda skikten av lönanställda i medelklassen drabbas. Det är en aktiv, långsiktig kamp från kapitalets och regeringens sida. Kapitalet gynnas skattemässigt, riksbanken stöttar upp misskötsamma banker och krisens verkningar vältras över på löntagarna, som i sista hand alltid får betala budgetunderskotten.

Jörn Svensson

Ekonomihistoriker

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons