Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ömsint berättelse om mödrar

President Sarkozy lever inte upp till sitt ämbete, enligt den franskmarockanske författaren Tahar Ben Jelloun. Men politisk blir han bara i tidningsartiklar. Som författare vittnar han om sin samtid.

Annons

Hans senaste roman på svenska, "Min mamma", är en vacker berättelse om en döende mor - hans egen, och alla andras.

- Många författare har skrivit om sina mödrar, men man måste gå utanför det privata och fånga det som är universellt.

Tahar Ben Jelloun, gäst på Bokmässan i Göteborg, sedan länge en av Frankrikes uppburna författare, tillika medlem i Goncourtprisets jury, skildrar en stark relation till en kvinna som var analfabet. Som såg barnen som det stora ljuset i sitt liv och som hade svårt att lära sig ens två telefonnummer, det till makens affär i Tanger och det till sonen, författaren i Paris.

I boken rekonstruerar han hennes liv som ung kvinna, hennes öde att bli bortgift - tre gånger - av släktingarna, hennes återkommande besvikelse över den tredje mannens, Tahar Ben Jellouns far, brist på ömhetsbetygelser och vilja till närhet. Ändå talar sonen om henne som lycklig?

- Hon var det då, hon var i den här situationen, etablerad sedan sekler, hon skötte sitt hem och sina barn, hon träffade sina släktingar, hennes liv kretsade kring familjen.

- Men i slutet av sitt liv beklagade hon sig. Saknaden kom när hon insåg att hon inte visste hur man ringer, hon såg mig på teve, men kunde inte förstå vad jag pratade om.

Även om han fantiserat kring sin mors liv som ung tidigare, kring det de aldrig pratade om, hade han aldrig för avsikt att skriva en roman, inte om hennes liv, ännu mindre om hennes död. Men i allt mer framskriden alzheimer började hon, i takt med det kroppsliga förfallet, berätta. Förvirrad talade hon till sina män som hon nu skulle träffa, omedveten om att det var hennes son som höll henne i handen.

- Vi hade en stark relation, men till stora delar ordlös. I den muslimska religionen och arabiska civilisationen säger man inte saker, man lever dem. Hon tog mig i handen, hon kysste och kramade mig, men hon sade aldrig att hon älskade mig, allt hände i gesterna.

Tahar Ben Jelloun ser sig lika mycket som en marockansk författare som en fransk. Nästan alla hans romaner utspelas i Marocko, språket är poetiskt, ofta rytmiskt ibland sensuellt. Kvinnogemenskapen under barndomen i Fès och Tanger på 1940-talet har varit en viktig källa för hans författarskap där kvinnorna ofta har huvudrollen.

Några dagar före hans Sverigebesök har New York Times en stort uppslagen artikel om afghanska familjer som klär ut sina döttrar till pojkar. Plågade av det kulturella traumat att inte ha några söner väljer föräldrarna att klippa håret på en av sina döttrar och låta henne leva ett liv som pojke - åtminstone fram till puberteten. Den som läst Tahar Ben Jellouns genombrottsromaner "Sandbarnet" och uppföljaren "Den tjugosjunde natten" vet att han utgår från precis en sådan historia.

- Min berättelse var helt och hållet fiktiv. Ibland är författare visionärer utan att vilja vara det.

Inte bara litterärt, utan också i den franska samhällsdebatten är Tahar Ben Jelloun en viktig röst. Hans pedagogiska böcker om rasism och islam, båda översatta till svenska, har fått stor spridning. För ett par veckor sedan reagerade han starkt på president Nicholas Sarkozys uttalande om att fransmän med invandrarbakgrund bör mista sitt medborgarskap om de begår brott. En attack på en konstitutionell grundpelare, enligt Jelloun.

- I dag är politiken inte längre en diskussion om värden, det handlar om att stanna vid makten. Politiken har blivit en show där man gör allt för att hålla sig kvar på scenen.

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen förvånar honom inte.

- Jag växte upp med bilden av Sverige som ett demokratiskt mönsterland. Men demokratin kan föra med sig extremhögern.

Inför upplysningen om att de övriga partierna tänker vägra samarbete säger han "vi får se".

- Men det beror också på medierna, på de svenska intellektuella, på vänsterrörelsen i Sverige. Om det inte sker någon reaktion kommer det bara att bli värre och värre.

Erika Josefsson

erika.josefsson@ttspektra.se