Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Omaka oljud på annorlunda afton

/
  • Boris och the Jeltsins var kvällens huvudakt, men trots arbetslöshetspoetik och punkpop av det mest dansanta slaget så blev effekten ljum.
  • Mixtapes & Cellmates fick vara den udda fågeln i en ekvation som kunde resulterat i en perfekt kväll, men som i slutändan kändes feldoserad.Foto: Mattias Pettersson
  • I am the parade inledde kvällen överraskade starkt. Trummisen Emil Karlsson drev upp tempot och resten av bandet följde efter.

Det var tre omaka band som fick avsluta höstsäsongens Corazon-kvällar. Lokala partyrockbandet I am the parade, doldisarna Mixtapes and cellmates och poppunkarna Boris och the Jeltsins.

Annons

Lokala hjältarna, tillika kvällens enda osignade band, I am the parade sparkade igång konsertkvällen precis som förväntat från en klassik rockkonstellation, men med ett hetsigt driv signerat trummisen Emil Karlsson blev det förvånansvärt effektfullt. De hade dessutom skaffat sig musikalisk förstärkning i form av Patrik Backlund på synth och Robin Lindkvist på bas, vilket hjälpte till att skapa en mäktigare ljudbild.

Även om det inte blev mer än några få låtar och knappt ingen smög sig fram till kravallstaketet så var det en perfekt rivstart på aftonen och I am the parade lämnade ett högt tempo att följas upp.

De introverta skostirrarna i Mixtapes & cellmates kändes därför lite skevt placerade när de med sin noiselika poprock fick ta över scenen tillika kvällens stafettpinne.

Gitarristen Robert Svensson slängde gitarren spasmiskt omkring sig, frammanandes Thurston Moore-liknande oljud. Men det sävliga Mixtapes & cellmates, som blivit mer aggressiva i och med sitt andra album ”Rox”, brottas med problemet att upprätta publikkontakt och behålla sin introverta attityd samtidigt. Vilket till stor del kan bero på att det inte finns någon självklar frontperson när båda gitarristerna och basisten sjunger. Dessutom gömmer sig Robert Svensson, den mest frekventa huvudpersonen, långt ut på vänstra flanken av scenen.

Trevligast blir det när basisten Matilda Berggren och Robert Svensson gör duett i ”Sunday”. Men även nya singeln ”Soon” visar att bandet har bra material.

Kvällens grande finale, Boris och the Jeltsins, blir en återgång till kvällens inledande dansanta anslag.

– Var inte så jävla norrländska, skrek Elias Eriksson och manade publiken att komma fram till scenkanten.

Tyvärr blev det bara mer och mer glest på golvet, även om den kvarvarande folksamlingen entusiastiskt följde varje tempo och tongång som slogs an från scenen.

Boris och the Jeltsins är ett band med stora gester, utsträckta armar, välta ölflaskor och omkullsparkade högtalare på scen. Men de fyra närvarande medlemmarna gav intryck av att vara taniga pojkar på ungdomsgård, snarare än huvudakt på en klubbscen. I låtar som ”Spanien” och ”Låt det blöda (Jag behöver ingen hjälp)”, är bitarna på väg att falla på plats, men det blir ändå skevt och ljumt.

Det versatila evenemanget blev en skiftning mellan tillhörigheter, och trots att det på intet sätt kändes obekvämt så kvarstår ändå antydan av att ett mer konkret recept hade resulterat i en mer flertalig publik och ett jämnare tempo.

Mer läsning

Annons