Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om våndor med resandet

Annons

Efter en rundtur – eller snarare en triangelresa – med alla till buds stående trafikmedel kan konstateras att avstånd övervinns på olika sätt.

BUSSEN till Umeå tar sex timmar och alla ni som åkt den vägen vet hur segt det är. Och bussbolaget hittar inte precis på något att förhöja stämningen med. Man fraktas som ett kolli. Då är det onekligen mera ”go” på FLYGET (såklart). Åkte med Malmö Aviation på två och en halv timme Umeå–Sturup och det ingick såväl fika som varma servietter på båda sidor om Bromma. Det kallar jag service.

Man törs ju inte säga det högt, men visst är det förståeligt om bråttomfolket väljer att flyga. Det går faktiskt fortare. Fast klimatsamvetet kommer i kläm.

Så på hemvägen till Östersund blev det TÅG. På vintern går direkta sov- och liggvagnar hela sträckan. Vilken härlig tanke att sova sig hem genom nästan hela Sverige! När jag köpte biljetten fanns bara en överslaf kvar. Jo då, jag tog den förstås i obetänksamt övermod. Men att man skulle klättra så där högt upp! Oj då. Och den där smala metallstegen såg inte förtroendeingivande ut. Skänkte en tanke åt min stadiga trappstege som sönerna förbjudit mig att kliva på. Dom skulle se mig just nu.

Inte nog med klättringen. Sen ska man ta ett kliv över avgrunden till den tänkta bädden.

Det blev en mellanbädd istället, framförhandlad med en hygglig tågmästare. Man får tacka!

Fast de här kupéerna verkar vara tänkta åt passagerare utan bagage. För nuförtiden har inte folk resväskor som kan skjutas under bänken. Nej, det är stora bagar av olika sorter. För att inte tala om bylsiga ryggsäckar. Så fotutrymmet på golvet är nära nog försumbart. Om man nu inte är en Armstarke Adolf som lyfter grejor till hyllor under taket.

I alla fall tog hemresan tretton och en halv timme.

Mer läsning

Annons