Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om trender och fascinationer

Annons

Solens första riktigt varma strålar når ned till jordeytan. Kisande ögon blickar upp mot det gyllene klotet på himlen och förvånade blickar utbytts. Våren? Har den kommit? Och efter noga övervägande lägger man ifrån sig halsduken och öppnar upp lite i jackan.

Så inbillar jag mig att det går till på de flesta ställen runt om i Sverige. Utom i norr. I norr betyder de första strålar av sol som över huvud taget är ens en gnutta i närheten av varma att man kastar av sig de flesta plagg och bär shorts till snön börjar falla på hösten igen.

Det är ett av de där fenomenen med många norrlänningar som jag fascineras utav. Vi är liksom så extra allt på något vis. När en sörlänning välkomnar våren med att sitta insvept i filtar på en uteservering på en sydsida så ränner vi runt med skotrarna på en fjällsida utan handskar och i t-shirt. Jag vet inte om man föds med hud som en grottmänniska om man är norrlänning men i och med de där första strålarna av ljus efter månader av mörker så slår en gnista an i huvudet och det är helt enkelt vår. Och vår innebär att man endast låter det lurviga på smalbenen och armarna värma det mjölkvita skinnet. Vare sig det är tio grader plus eller minus egentligen. Är det vår så är det vår och då går norrlänningarna man ur hus iklädda sin sommarkostymering.

Ett annat fenomen jag fascineras av är kanske lite mer vanligt söderöver. Och får mig varje gång att tänka att vi inte borde beskylla guldfisken för att ha ett kasst minne. För när de där första strålarna av värme når oss här nere på det blågröna klotet infaller fenomenet vi kan kalla den randiga krigföringen. En masspsykos bryter kollektivt ut i och med att sommarmode skrivs i Elin Klings blogg för första gången i april och ordet sailor ökar med hundra procent i användning. Det spelar ingen roll att det marina modet alltid varit på tapeten på våren, för två år sedan såväl som 20 år sedan. Varje år när knopparna börjar brista är det som att allting från förra årets BikBokrea är glömt och vi modeintresserade suktar efter ränder, guldknappar med ankare och seglarloafers.

Det som på vintern anses osmickrande för figuren är nu somrigt fräscht och mönstret som antagligen är det äldsta i historien blir återigen mer rätt än just rätt. Ränderna hjärntvättar varenda flicka med en smula modeintresse utan minsta motstånd. Vi är en sådan lätt målgrupp. De svaga i flocken som modelejonen äter upp (läs; typ Moschino återföljt av H&M). Vi lobotomeras till att vilja se ut som seglarflickor utan att ens varit i närheten av en båt större än morfars eka.

År efter år. Vår efter vår. Men vi vet ju inte om det. För förra årets shorts med tvinnat rep som skärp, Vagabonds trefärgade loafers och örhängen i form av små livbojar är sedan länge glömt. Och guldfiskarna har fått sin revansch. Förvisso ovetandes om det de också.

GRänderna hjärntvättar varenda flicka

Mer läsning

Annons