Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om pappan som lovade för mycket

Nu tar papporna sitt ansvar i vardagsslitet men hur lätt är det inte att lova för mycket när ungen trilskas?

Annons

Pappan i ”Lova! sa Smulan” lovar lite obetänksamt att den gunghäst Smulan vet finns på vårdcentralen, är hennes egen häst. Det handlar om att överhuvudtaget komma iväg, eftersom Smulan är svårt spruträdd.

Det löftet får han orsak att ångra för där gungar en pojke som heter Leo i sakta mak och istället för att stå upp för Smulans äganderätt vänder sig pappan fegt bort och talar i mobilen.

Smulan levererar några väl valda jävlarord och hjälper Leo att få upp farten lite för häftigt. Stämningen blir inte bra där i väntrummet, som i tydliga och färgstarka bilder har miljöns alla utmärkande drag inklusive de blå skoskydden.

Moni Nilsson, debutant som bilderboksförfattare, är helt på Smulans sida i en text som till stor del är konfliktfylld dialog och en kollision mellan vuxenvärldens krav och barnets starka vilja och omutliga logik.

Vissa uppslag med bilder av Joanna Hellgren är strålande, andra kunde ha komponerats och utarbetats på ett bättre sätt.

Det känns intressant och rätt att den moderna pappans roll gestaltas realistiskt med humor och ironi.

Boken står på pappans sida i förståelse för hur tufft det kan vara att klara av ett nödvändigt besök hos doktorn samtidigt som barnet blir stärkt i sin rätt att hävda sig.

Smulan säger att hon bara lovar riktiga lovningar. Inte pappalovningar!

Mer läsning

Annons