Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om man kunde passera Torstens nålsöga

Annons

Det har varit lite mycket död. Den finns ju. Jag vet ju det. Jag  bara låtsas att den inte finns så länge den inte hör av sig. Nu gjorde den det, döden. Den slog till på två av de finaste jag haft äran att möta. På samma vecka. Jag får lite lust att prata med döden och säga: kan du inte sprida gracerna? Kan det inte få gå lite tid mellan olika bortgångar, resor vidare, dödar?

Nej, tydligen inte, för döden svarar inte alls. Den är lite av en envägskommunikator.

Den ene känner ni säkert; Torsten Föllinger. Han hade en avgörande inverkan på mitt liv. Jo, föreställ er detta: jag var en förvirrad skådespelare i 19 års åldern. Jag hade lagt märke till att jag kanske hade en lite obesvarad kärlek till teaterkonsten eftersom den verkliga publikresponsen bara infann sig när jag öppnade munnen och sjöng. ( Jag hade ett solo sångnummer i en pjäs vid detta tillfälle. ) Jag tyckte teaterbranschen var svår, det gällde att vara blond, smal, formbar, snygg gärna. Jag var lite mer, lång, speciell, konstig och kanske inte så snygg.

Men jag kunde visst sjunga! Folket i publiken blev alldeles tagna när jag sjöng. Detta stärkte mig i min upplevelse och jag tänkte: jag vill ha mer kontroll. Jag vill skriva musik och den publik som vill lyssna får göra det, de som inte vill slipper! ( Inte som skådisyrket var upplagt: är det någon som vill ha mig? Jag är en jättesöt tjej som kan spela Ofelia och är jätteformbar. Jag kan gosa med regissören om det krävs. ) Nej, jag vet, ni tror inte att hon som gosade med regissören fick huvudrollen, men så var det.

Alltså var det bara en sak att göra: pröva sin begåvning hos den bäste. Vem var bäst? Torsten! Om man kunde passera hans nålsöga som en sann artist; alltså en som inte förställde sig utan på ett ärligt och sant sätt levererade låten var det som den där stämpeln ni vet. Den som Tomten ger dockor i tomteverkstan. DU är OK! Dramatens skådespelare gick till Torsten, Tommy Körberg gick till Torsten. Alla kort sagt.

Jag fick audiens.  ( mest p.g.a. mitt jämtländska påbrå, tror jag, för han tog sig egentligen bara an de bästa i landet. ) Jag kom in, hans underbara engelska bulldogg, Skrynklan låg i en egen fåtölj och snarkade högljutt. Torsten halvlåg i en annan. Jag var skitnervös. Men jag tänkte samtidigt; detta är en enda chans. Jag ville ju verkligen veta om jag skulle ägna mig åt sång eller låta bli. Jag sjöng en låt. Jag sjöng allt vad jag hade i mig. Torsten låg där och såg ut som om han sov.

Så flög han upp! Det är ju bra! Du kan det här! Jag har inget särskilt att lära dig. Inte när det gäller uttrycket. Du är faktiskt på riktigt och jag tror dig! Om du vill kan du fila på din teknik, men det är upp till dig.

Jag minns dynamiken i det halvdöda uttrycket han först hade, och den explosivitet som tog vid. Jag minns också att han viskade innan jag tumlade ut från våningen  ta i med hela kalaset, precis som du gjorde nyss. Du måste sjunga med könet! Kom ihåg det!. Och nej, jag har aldrig glömt det. Och jag fortsatte sjunga ( även om vissa andra jobb kom emellan…)

I förra veckan i Sofia Kyrka på Torstens begravning  kunde jag se att han betytt oerhört mycket för så många människor. För det var knökat!

Den andra kära den här veckan var spelmannen Jonas Olsson från Järvsö. Jonas och jag är lika gamla. Han bara rycktes bort. Oförklarligt. Oväntat. Brutalt. Jonas var faktiskt den gladaste jag stött på. Det räcker att tänka på hans uppsyn så ler jag. Nu reser han vidare.

Jag tänker på dagarna vi har här. De är viktiga. Ovärderliga.

Jag ska inte säga till någon vad ni ska göra. Men jag vill gärna ta vara på mina dagar. Sen kan vi resa.

Mer läsning

Annons