Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om konsten att ställa frågor – även till en dödssjuk

Ämnet döden är inte lätt att hantera. Vi ska alla den vägen vandra, men det kan ändå vara jobbigt och lite obehagligt att prata om döden.

Annons

När jag för nästan precis ett år sedan fick vetskap om Gösta Olofssons blogg ”I väntan på döden” tyckte jag därför att det kändes jobbigt att ta kontakt med honom. Jag kollade upp hans kontaktuppgifter, skrev ned dem och la lappen vid telefonen på skrivbordet på redaktionen.

Men där förblev lappen liggande.

Jag tyckte att det kändes okänsligt att ringa upp en man som vet att han ska dö och fråga om han vill berätta om sitt öde i Länstidningen. Av andra var jag rädd att pekas ut som en journalist-hyena som gottar sig i andras olycka. Jag gruvade mig för att ringa upp mannen med döden-bloggen, blundade för det berättaruppdrag som jag faktiskt har som reporter och koncentrerade mig i stället på andra uppdrag på tidningen.

Samtidigt satt Gösta Olofsson – utan att jag visste om det – i Svenstavik och ville inget annat än berätta sin historia. Ett par dagar in i september tog han själv kontakt med LT och frågade om vi ville skriva om hans blogg.

Jihoooo! Helt plötsligt kändes det mycket lättare – eftersom det var den cancersjuke som tog kontakt med mig, reportern, och inte tvärtom.

Vi bestämde träff och jag besökte Gösta i hans hem i Svenstavik den elfte september 2009.

Han berättade.

Jag lyssnade – och ställde följdfrågor.

Dagen efter publicerades artikeln i tidningen. Ett par veckor senare togs beslut, efter en diskussion med Gösta, att LT skulle satsa på att göra en artikelserie om hans kamp mot den dödliga sjukdomen.

Resten är historia och till handlingarna har 28 artiklar hittills lagts.

Frågan är bara vad som hänt om Gösta själv inte kontaktat tidningen? Kanske hade lappen med hans kontaktuppgifter förblivit liggande vid telefonen på redaktionen. Kanske hade artikelserien aldrig genomförts och Göstas historia hade förblivit oberättad?

Och allt skulle bara ha berott på att jag inte vågade prata om döden med en döende.

Så varför är det så svårt att prata om det oundvikliga slutet?

Under mina möten med Gösta har vi talat mycket om hur omgivningen ser på en människa efter ett cancerbesked och hur många drar sig undan i tron att den sjuke kommer bryta ihop om det ställs frågor.

Alla är naturligtvis olika och det finns inget facit på hur människor vill ha det efter ett negativt besked. Men jag tror ändå att man ska ställa frågan – även om den är jobbig och gruvsam. Om rädslan att ställa frågor vinner kan mycket gå förlorat, det är jag och Gösta levande bevis på.

Jag är glad att Gösta och jag till slut fick kontakt med varandra. Förutom att jag är nöjd med artikelserien, har det varit ett givande år på många sätt. Jag har lärt mig mycket om sjukdom och död och livet. Dessutom har jag fått nya insikter om mitt jobb; om vikten att kunna ställa frågor till alla – även till personer som fått beskedet att de ska dö.