Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om detta måste vi tala

Annons

Till den svenska arbetarrörelsens viktigaste framgångar hör den generella välfärden. Det har blivit en grundpelare i vad som kan kallas den svenska modell som också borgerligheten, i varje fall Moderaterna, säger sig försvara. Raserandet av a-kassan och sjukförsäkringen visar att de borgerliga trots det inte drar sig för att i grunden slå sönder systemet.

Orsakerna till det är två. Viktigast är nog att generell välfärd från höger har ansetts för dyr. Man föredrar sänkta skatter och privata försäkringar för dem som har råd framför generella system, som allmän sjukförsäkring och barnbidrag. En annan orsak är att man tror att folk fuskar med systemen. Inget tyder på att det är så. De fusksiffror som synts i debatten är betydligt överdrivna samtidigt som exempelvis antalet som tidigare sjukpensionerats, av de borgerliga överdrivits med runt 200 procent.

Vad som i debatten helt kommit bort är det faktum att vi när sjukförsäkringen fått en stupstock, en bortre administrativ gräns baserat på antalet sjukdagar, också tagit ett stort steg bort från en generell välfärd. Vi kommer närmare den gamla behovsprövade fattigvård som den socialdemokratiska politiken för generell välfärd syftade till att bryta. Det ökar samtidigt det administrativa godtycket. Fler och fler lämnas åt sitt öde.

Socialminister Gustav Möller (S) visade redan 1937 att man till skillnad från detta system: ”på område efter område ... genom (att) statliga åtgärder anordningar vidtagits, vilka tillförsäkra varje samhällsmedborgare en rätt till stöd från samhällets sida under vissa i lag eller författning klart angivna och jämförelsevis lätt konstaterbara förutsättningar.”

Det har förvisso alltid funnits kvar rester av fattigvårdens principer för dem som måste få hjälp på socialkontoren. Men nu tvingas så många fler dit. Samtidigt införs ett nytt godtyckligare system på försäkringskassan.

De cancersjuka fick ett undantag precis före årsskiftet när regeringen misslyckats med att genomtänkt förbereda försämringarna. Men cancersjuka med sjukpension kan fortfarande få sänkt ersättning. Många sjuka faller mellan stolarna, nästan inga har fått jobb efter utförsäkringen och folk har alltså tagit livet av sig i förtvivlan över att man mister sin lilla inkomst.

Förra onsdagen vittnade en psykläkare i P1-morgon om hur hennes patienter drabbas hårt. Men Moderater som Cristina Husmark Pehrsson och Gunnar Axén, Sven Otto Littorin och Fredrik Reinfeldt blånekar till att man ens infört en stupstock. Och om en sådan mot förmodan införts låtsas man felaktigt att sossarna lagt samma förslag.

De borgerliga, vars riksdagsledamöter applåderade i riksdagen när försämringarna genomfördes, låtsas erbjuda en rehabilitering – som i och för sig borde ha förbättrats för länge sen. Men det man gör är att sänka eller ta bort ersättningar för att sen presentera det som ”reformer”. Det man gör är att öka godtycket och ”jävlas med folk” – precis det Reinfeldt inför förra valet lovade att inte göra.

Om detta måste vi nu tala inför valet. Vi måste få tillräckligt många att förstå värdet av att skyddet vid sjukdom omfattar alla. Och av att skyddet ska vara generellt och inte handläggas efter fattigvårdens principer.