Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om det livsfarliga livet på landet...

/

Annons

Lundasonen Alf Ronnby är doktor i sociologi med en imponerande meritlista. På egna hemsidan poserar han med sina utgivna böcker i en halvmeter hög stapel. Bilden vittnar om hög självkänsla och en väldig produktivitet. Här finns många titlar om sociala frågor, resor och även romaner.

Jag har läst hans nya roman "Blåser upp till storm". Olyckligtvis har jag inte mycket gott att säga om den.

Det handlar om Anna, som lämnar storstadslivet i Stockholm för en tjänst som lärare på den lilla skolan i Huså, Åre kommun. Ett olyckligt förhållande skymtar i bakgrunden.

Till Huså kommer hon för att glömma, och lära känna glesbygden. I byn bor ett exotiskt folk som kallas jämtar, har urtida värderingar och tycker att kvinnor som har sex ska gifta sig. De är rediga, förståndiga och hjälpsamma, utom Ove, som är en moderat skitstövel.

Hans motpol är Annas lärarkollega Erik, som först blir hennes särbo och sedan, på grund av bytrycket, hennes make.

Anna är intresserad av kooperativ utveckling och hjälper byborna bygga en skidanläggning. Detta är förstås baserat på den verkliga utvecklingen när Huså blev den rikskända byn som vägrade dö på 1980-talet. Om författaren hållit sig till den storyn hade det väl varit okej. Istället ska han dramatisera det hela och resultatet blir ett Huså där dödliga faror lurar bakom varje knut. Varje gång huvudpersonerna gör utflykter i naturen (och det är många) tycks de hamna i livsfarliga situationer. Eller så pratar de om andra som gjort det.

Livet på landsbygden är hårt och ”den vita döden” lurar överallt.

Jag ska inte avslöja vilka som dör men de går åt i situationer som lätt skulle avhjälpas med ett mobilsamtal. Men varken mobiler eller kommunikationsradio finns i Ronnbys Huså, vilket stämmer dåligt med tidsbeskrivningen i övrigt. Man får också intrycket att det är väglöst land där folk tar skotern när de har ärenden till Åre.

När vi får veta att Anna, som hittills mest grubblat över giftermål och hur hon ska smälta in i bygemenskapen, är Marxist och tilltalas av ”den praxiologiska handlingsteorin” blir det bara för mycket.

Frågan är vem boken är till för. Om Ronnby skrivit den som hobby, för sin egen skull och/eller sina närmaste har han mitt fulla stöd. Är det mer seriöst än så, då kan jag bara säga: bevare mig.

Elisabet Rydell-Janson

Mer läsning

Annons