Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om den passionerade Ivar Lo och hans kvinnor

/
  • Ivar Lo och Maria Nordberg i Tjärnboviken i Krångede sommaren 1927. Ivar Lo försvann från Ragunda, men Maria behöll kontakten med bygden fram till sin död 1969.

Det fanns tidigt en rivalitet mellan arbete/ära och kärlek hos Ivar Lo. När förhållandet till Maria Nordberg, hans första mer långvariga kärlek, började svaja, lockade hon honom tillbaka med utsikten om en kärlekssommar på en jämtländsk fäbod.

Annons

Det känns spännande att fantisera om Ivar och Maria i den paradisiska idyllen innan jag tar mig an ”Ivar Lo och kärleken” av Margareta Wersäll och hela raden av mer och mindre starka passioner som följde honom hela livet fram till döden 1990.

Margareta Wersäll disputerade 2006 med en avhandling om Ivar Los kamp för en humanare åldringsvård, ”Fattighusliv i ensamhetsslott” och återkommer nu med hans kvinnor och hur de återspeglas i hans författarskap.

Hennes forskning bygger i stor utsträckning på brev, trots att Ivar Lo inte var så förtjust i brevskrivning. Ibland var han grym och svarade inte. Kvinnorna skrev desto mer och tack vare dem friläggs en möjlig sanning om sambandet mellan liv och dikt.

Man kan lugnt säga att Ivar Lo var en gigant inte bara som författare och samhällskritiker utan också på kärlekens område, men han var ingen Casanova som förförde för nöjes skull. Det handlade om djupa känslor och ofta omedelbar och stark attraktion.

Som när han efter uppbrottet från Sara Lidman mötte poeten Ann Smith på Nordkoster och efter en menlös replik frågade: ”Är du gift?” Hon svarade lugnt: ”Nej, inte för tillfället.” Då var han sextio år, hon hälften så gammal, och deras kärlek förmörkades inte av svartsjuka eller krav på barn eftersom Ann redan hade en son.

Ann Smith utvecklade sitt poetiska språk under den ömsesidigt kreativa tiden med Ivar Lo och gjorde sensation med djärvt erotiska dikter. De hade något som liknade ett harmoniskt familjeliv trots att de inte bodde tillsammans.

Avsnittet om parets resor österut är det enda som jag finner ganska tråkigt. Upprepningar och namedropping slutar lika trist som en skoluppsats: ”Efter ytterligare några dagar i Moskva var vistelsen i Ryssland över.”

Under tiden med Ann Smith arbetade Ivar Lo med romanen ”Lyckan”, där han skildrar kärleken till Ingrid Stiernblad, kallad Pingvin, tio år tidigare. Nu har författaren nått berömmelse och ära och han njuter inte bara av den sinnliga kärleken till den kvinna han ohöljt beundrar utan också att få visa henne barndomens landskap.

Sommaren i ”Lyckan” tillbringas i Källarstugan vid Hammersta säteri, där Ivar Los föräldrar var statare 1884–1890. När sommaren vissnar blir Ivar Los önskan om att kärleken ska resultera i ett barn allt starkare. Så blir det inte och när den erotiskt frispråkiga och utlämnande ”Lyckan” kommer ut 1962 blir Ingrid Stiernblad förtvivlad och flyr utomlands.

De båda höll dock en viss kontakt livet ut.

Det mest intressanta avsnittet, som hade bort motivera en egen avhandling, var mötet mellan Ivar Lo och Sara Lidman. De träffades i Stockholm 1955 och i romanen ”Blå Jungfrun” skildrar författaren mötesplatsen i poetiska ordalag: ...”för var gång han pånytt passerade stället, tyckte han sig se gatstenarna lysa”.

Sara beundrade Ivar Lo som hon läst från 30-talsnovellerna i Konsumentbladet och framåt. Själv var hon lite över trettio och hade fått epitetet provinsgeniet för sin debutroman ”Tjärdalen”.

I brev till vänner berättar Sara att hon ”går som i ett rus”, vilket inte får uttryckas eftersom han då kan känna sig snärjd. Hon har nämligen läst hans debutroman ”Måna är död” (1942) om kärleken till Maria Nordberg.

Sara och Ivar Lo var formellt jämnstarka på det konstnärliga planet men hade en ambivalent inställning till respektive författarskap. Sara dyrkade Ivar Lo å ena sidan men ansåg samtidigt att hon själv skrev bättre prosa medan han fann hennes böcker svårlästa. Breven ger intryck av snabba känslokast. Sommaren 1957 hyr paret hus på Öland och bestämmer sig för att leva i celibat, allt för att åstadkomma stora mästerverk. Sara och Ivar får svårt att jämka ihop sina livsmål trots likartade bakgrunder.

Sara är framgångsrik men vill också hinna med att få barn med den hon älskar. Ivar Lo närmar sig sextio och för honom är författandet livets mål och mening. Han har också svårt att dela Saras intresse för religion och andlighet.

Deras relation liknar Jean Paul Sartres och Simone de Beauvoirs. Ingen vill ge upp sitt eget.

Ivar Lo backar till slut men för Sara är det för sent. Till en vän skriver hon att passionen är en farlig sak som stör den stilla vänskapen.

Modern Anna Lovisa var enligt Wersäll kanske den viktigaste kvinnan i Ivar Los liv. Säkert är att hon satt spår i hans författarskap. Från statarpositionens underdånighet, som besvärade sonen, erövrade hon med tiden en strong och stoisk inställning till livet. Hon fattade själv beslutet att flytta till ålderdomshemmet och bli en bra åldring!

 Vilken hypotes har Margareta Wersäll arbetat efter och vilken bild av Ivar Lo som kärlekspartner presenterar hon? De kvinnor jag nämner, och de som inte fick plats, var alla vackra, intelligenta, självständiga, modiga och konstnärliga. Skönhet tycks ha varit viktigt i hans kärleksval. Om det finns några misshandlade, våldtagna eller trakasserade kvinnor i hans liv, har de inte kommit till tals här.

Till minnet av ungdomskärleken Maria återvände Ivar Lo 1966 i tankeboken ”Astronomens hus. En bok om kärleken och äran”. Då hade han fortfarande tjugofem år av kreativt skapande framför sig.

Mer läsning

Annons