Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om att lyssna till den inre rösten

Annons
Det är sjuksköterskan Marit som för ordet i Gerda Anttis roman "Min man David" och hon är den romanfigur som framstår som en riktigt levande och mångsidig människa för läsaren. De övriga finns där som något av en illustration till författarens idéer och åsikter om samtiden och människornas liv på jorden.
David och Marit upplevde en passion under den tid de var gifta på var sitt håll och efter makarnas död har de slagit sina påsar ihop. Marit är inte barskrapad, hennes första man var en framgångsrik arkitekt som lämnade åtskilligt efter sig men Davids påse är onekligen mer betydelsefull, en stor släktgård som gått i arv i generationer, vilket visar sig bli en komplikation för deras lycka.
Marit upplevde ett svårt svek i sitt första äktenskap, inte otrohet men en lögn som påverkade hela hennes liv. Hon valde då att stanna, förlåta och tycka synd om. I förälskelsens fas är det Davids manliga beslutsamhet som attraherar. Om Hans var likör är David gin & tonic!
När vi kommer in i handlingen har paret varit gifta några år och Davids manlighet har fått sig en våldsam törn. Efter en drabbning med en rasande ko sitter han svårt skadad i rullstol och har en lång konvalescens och träning framför sig. Marit trappar ner sitt yrkesarbete och runt den försvagade fadern konspirerar arvtagarna för att slå honom ur brädet. Det handlar om generationsskifte som det heter på juridikspråk.
Sonen Peje låter sig ledas av sin giriga fru, som triumferar genom att äntligen vänta en son efter två döttrar, Pejes systrar finns i bakgrunden väntande på sin beskärda del och nu ska Marit och David bort! Allt är förberett genom långsamt verkande psykning av David alltmedan Marit hålls utanför. Hon som knappt kan räkna med en plats i familjegraven.
Ska Marit upprepa mönstret från sitt första äktenskap eller är hon äntligen mogen att ta plats och sätta gräns för dumheten, illviljan och avunden? 
Det finns alltså en spännande intrig inbyggd i den forsande monologen men författarens mest angelägna ärende synes vara att få filosofera över vad det är att vara människa, vilka våra grundläggande behov är och vilka som är vinnare och förlorare i utvecklingen mot en större jämställdhet mellan könen.
Gerda Antti är jordnära, humoristisk, ibland krass och gör en ironisk grimas åt sig själv när hon låter Marit kalla sig själv "pratkvarn", kanske har hon i självupptagenhet skrämt bort sin bästa vän?
Vänskap och kärlek behövs men båda är granne med tvivlet och ett eget liv om än aldrig så litet måste vi ha, tror Marit. Och det bästa vi kan göra är att då och då lyssna till den inre rösten. Gerda Antti gör oss sannerligen inte besvikna.

Mer läsning

Annons