Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om att förhålla sig till livstrasslet

/
  • Självporträttet visar vad Stina Wollters konstärskap handlar om – att bearbeta ett material och få ordning på det. ”Den gamla spinnrocken satte fart på mig”, säger hon.  Foto: Håkan Luthman

Som alla människor har hon ett nu och ett då att förhålla sig till. Och som alla människor behöver hon sortera bland sina upplevelser.
Stina Wollter sorterar genom att skapa bilder.

Annons

Förra gången hon ställde ut i Östersund blev det publikrekord för galleriet. Nu är hon tillbaka efter fyra och ett halvt år och på Bolin & Bastard förväntar man sig rusning den här gången också.

Stina Wollter ställer ut måleri på duk, måleri på glas och lådor med händelser i.

– Plötsligt fick jag en sådan lust att försöka bygga mina målningar, säger hon.

I små trälådor med belysning i vimlar det av mini-Stinor som hon skulpterat fram med sonens warhammers-lera på små actiongubbar av plast.

– Trä går bara sönder när jag karvar i det. Det här är mycket bättre.

En fristående skulptur visar en vuxen-Stina som försöker förhålla sig till sitt livstrassel och i en av oljemålningarna återfinns en betydelsefull spinnrock:

– Jag hittade spinnrocken och fick obearbetat lin av en kompis. Och tänkte ”det här är precis vad det handlar om – att bearbeta ett material och försöka få ordning på det”. Och sen har det bara sprutat ur mig.

Många glasmålningar på rad i djupa, vita ramar blir som en sorts filmiska berättelser. Berättelser som får fler dimensioner och mera liv genom att ljuset lyser igenom glaset och ritar skuggor på det vita träet bakom.

– Jag visste inte förrän i morse vilka bilder som som skulle sitta ihop i ramarna. Det var så spännande att se hur det blev, säger Stina Wollter.

Hon får ofta frågan hur hon hinner med allt – prata i radio (Karlavagnen) och tävla i tv (På spåret) och dessutom vara konstnär.

– Det är konstigt. Bara för att man sitter i radio en dag i veckan så tror folk att man är rik och går på kändisfester och inte hinner med något annat vid sidan om.Men det är ju konstnär jag är, säger hon.

Inte desto mindre har såväl radiojobbet som den undervisning hon klämmer in mellan varven stor betydelse för försörjningen.

– Och jag tycker inte att det stör mitt konstnärskap utan snarare berikar det. Det är där jag möter riktiga människor. I ateljén står man ju mest ensam.

I Östersund känner Stina Wollter sig som hemma. Som liten flicka bodde hon faktiskt här under tre år tillsammans med mamma Annie Jenhoff, och sedan har hon haft styvmor Viveka Seldahl i sitt liv i över 30 år.

– Jämtland är djupt förankrat i mig genom Seldahlssläkten, säger hon.

Mer läsning

Annons