Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

OK då, jag kanske bara är avundsjuk

Annons

1 940 200 kronor, 1 010 700 kronor, 1 679 294 kronor, 1 148 100 kronor. Det är belopp du kan fundera på nästa gång du sitter på socialen med ditt FAS 3-besked och försöker få några hundra till varma täckjackor åt tjejerna. Skulle du känna dig särskilt orolig om det tickade in nån miljon på kontot varje år? De där jävla direktörerna. Känner du näven knytas i fickan? De ska alltid sko sig på oss som jobbar. Fy fan. Upp på barrikaderna. På 70-talet hette det att man skulle "Rocka röven av högern". Göra upp med kapitalisterna. Sätta grisarna på plats. 

Ämen, lägg av! Det är nytt årtusende och ett helt annat samhälle.

Siffrorna i början av den här episteln undrar du kanske vad de var. Det var inga direktörslöner, utan de inkomster som några slumpvis utvalda riksdagsledamöter har varje år.

Men kan de förstå oss, vi som röstar fram dem vart fjärde år?

Äh, lägg av nu. Per Albin dog 1946. Nu säljs det gamla folkhemmets IKEA-möbler för fantasibelopp på Tradera.

Högerspöken, tänker du, men jag kan meddela att det inte bara är politiker på högerkanten som har vansinnigt bra betalt.

En tänkare sa en gång att: "Man behöver inte vara ko för att veta om mjölken är sur". Med det menade han att man med empati och inlevelse kunde föreställa sig hur andra har det.

De ekonomiskt ganska oberoende i riksdagen har nog en sällsynt förmåga att begripa hur medborgarna har det.

Men jag tror ändå att om jag drog in en miljon om år skulle jag ha svårt att förstå hur de andra har det (såna man sällan eller aldrig hör talas om eller ser). De övergivna och sjuka. Ni vet såna där som gnäller, har ont i ryggen och bara vill ha. Såna som bara kostar pengar och ställer krav. Såna som trots allt är noga med att göra rätt för sig, betalar hyra och räkningar i tid och hoppas att det finns pengar till bussen kvar på kontot i slutet av månaden.

Såna som faller utanför samhällets idealbild av en medborgare, ni vet den där typen som för varje jobbskatteavdrag får några hundra mer i plånboken, utnyttjar Rut å Rot. Som pensionssparar och har läxhjälp åt ungarna. Som kör miljöbil med lägre skatt, som inte deklarerar själv utan låter en revisor dammsuga efter avdrag.

I höst är det val och vi kommer att dränkas i till inte förpliktigande löften. Mer till skolan, mer till äldre, mer till yngre, mer till klimatåtgärder, mer till bistånd. De lovar ungefär samma så det är väl egentligen bara färgen på kostymen eller kjolen som skiljer.

Gör som jag när jag fyller i en trav-bong.

Kryssa för den med roligaste namnet.