Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

...Och kränkometern står på max

Annons

Orden verkar tappa sin betydelse. De innebär i alla fall inte samma nu som för tio år sedan. Jag läste häromdagen en artikel i LT om att varannan ung flicka utsatts för kränkningar på nätet. Jag fortsatte för det verkar vara skakande upplevelser. Kränkningar. Såna är inte att leka med. Förra veckan (jag vet inte hur det är i dag) kränkte Ryssland Ukrainas suveränitet som självständig stat. Sånt kan utlösa storkrig om inte de diplomatiska kvarnarna mal väldigt finkornigt. I min värld är det en riktig kränkning. 

Jag hör till leda varenda dag folk som upplever sig kränkta av en eller annan anledning. En kränkning kommer som en blixt från klar himmel och kan i dagsläget gå ut på vad som helst.

Det var TT (en trovärdig nyhetsförmedlare) som hade storyn om de kränkta flickorna och som exempel togs en 15-årig tjej som på en bild hade haft på sig ett par tights. I något socialt medium hade någon riktig flåbuse kommenterat hennes klädval och skrivit "Fan, vilka fula tights du har". 

Kränkometern håller på att sprängas, men stoppar vid 110 procent.

När jag var liten hade jag inte bara rött hår. En dag upptäckte jag att det var svårt att se vad fröken skrev på tavlan. Jag måste ha glasögon. En detalj som mitt i nyllet med hundraprocentig säkerhet skulle leda till våldsam retning (som kränkningar kallades en gång i tiden). 

Jättetuffa, försökte farsan. 

Toppen, provade morsan. 

Allt för att stärka självförtroendet på en skälvande tonåring.

Men jag hade sett vilket trauma som väntade en yngling med synhjälpmedel. De första reaktionerna lät inte vänta på sig när jag halade upp fodralet ur trunken (som skolväskan kallades på den tiden).

"Va fan, skaru harom där påre?"

Jag minns inte vem i klassen som kommenterade först. Dagen, eller egentligen första veckan var ett evigt kommenterande av mitt utseende. Ibland räcker det inte med att se bra, man ska helt se bra ut också, något som jag tydligen inte lyckades kombinera med mina tuffa pilotbågar.

Hade kränkometern varit uppfunnen behövs ingen Einstein för att begripa vad utslaget hade blivit.

Förmodligen hade apparaten smält.

På den tiden jag var popartist var alla som lyssnade inte eld och lågor. En del sa rätt i ansiktet att det lät förjävligt.

Kränkometern på max.

Tror ni alla gillar det jag skriver? Det gör de verkligen inte. Men är det en kränkning jag råkar ut för när det kommer e-post med diverse omyndigförklaringar?

Kanske vi är oense. Men kränkt är jag inte.

Alla tycker inte lika och folk är inte alltid så trevliga som man vill tro. 

En del är rent jävliga.