Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Obamas olika ansikten

Annons

Spaltmeter har skrivits om de extrema, på gränsen till absurda, arrangemang som kringgärdar Barack Obamas Sverigebesök. Särskild betoning har lagts på de mer spektakulära inslagen: portföljen med kärnvapenkoderna, påsarna med presidentens blod, prickskyttarna på taken, flygplanet Air Force One. I går förmiddag toppade SVT:s webb med "nyheten" att Obama befann sig i svenskt luftrum. Säg en flygning till Arlanda som inte går via svenskt luftrum...

Fascinationen inför besöket går inte att ta miste på. Men är det president Obama eller presidentämbetet i sig som fascinerar? En gång i tiden hade svaret tveklöst varit Barack Obama. Under månaderna före presidentvalet 2008 och året därefter kändes det som att precis alla slöt upp bakom den nyvalde presidenten. Kanske kommer vi inte att uppleva något liknande under vår livstid, detta att en politisk ledare liksom bärs fram av en hel värld. Fredspriset fick han av bara farten.

I dag är känslan en helt annan. Innan presidenten reste mot Stockholm ägnade han sig åt att övertyga kongresspolitiker i Washington om det riktiga i att anfalla Syrien, utan stöd från FN:s säkerhetsråd.

Obama är en man med många ansikten, å ena sidan har han gett 30 miljoner amerikaner tillgång till grundläggande sjukvård, å andra sidan skriver han personligen ut dödsdomar, genom drönarattacker, mot misstänkta terrorister. Han har avslutat det vansinniga Irakkriget, samtidigt som han tillåter massövervakning av världens medborgare. Denna dubbelhet, obegriplig vid en första anblick, är på intet sätt unik för Obama, utan går igen hos en rad presidenter före honom. Skillnaden är att besvikelsen på Obama är större eftersom förväntningarna var högre.

Vid onsdagens presskonferens i Rosenbad argumenterade Obama med emfas för att slå till hårt mot Syriens president al-Assad. Att vår "favoritpresident" kommer till Sverige för att tala om det nödvändiga i att inleda krigshandlingar känns förstås inget bra.

Trots detta måste man se att Obama är annorlunda, inte minst i jämförelse med företrädaren George W Bush. Under presskonferensen reflekterade Obama över sitt speciella uppdrag. Han ska frälsa världen, samtidigt som han förväntas rädda den när saker går fel. Det finns en intellektuell hållning i resonemangen som inger respekt.

Vi ser denna dubbelhet hos presidenten, men det gör presidenten också.