Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Obama – reformpresident i motvind

Annons

Om tre månader är det mellanårsval i USA. Alla platser i representanthuset och tredjedel av platserna i senaten är uppe till val. Mellanårsvalen brukar inte vara några roliga tillställningar för den sittande presidenten, och den konventionella visdomen i Washington är att demokraterna förlorar majoriteten i ”huset”, kanske även i senaten.

I själva verket finns det inte många belägg för att det blir så. Visst, Obamas opinionssiffror har sjunkit sedan han tillträdde, men dåliga? Han backas ändå av halva väljarkåren mitt i en ekonomisk kris, oljekatastrof och hårt polariserat politiskt klimat, och han ligger bättre till än vad den sedermera så populäre presidenten Ronald Reagan gjorde efter 18 månader i ämbetet. Och visst är demokraterna impopulära, men republikanerna är ännu mer misstrodda.

Republikanerna har haft svårt att finna formen efter Bushs glansdagar. De framstår inte bara som ett nejsägarparti utan eget program. De har också dragits långt åt höger av de extrema elementen i den så kallade Tea Party-rörelsen, och har haft svårt att ställa upp vettiga kandidater mot demokrater som befinner sig i den politiska mittfåran, dvs där mandat kan vinnas eller förloras. Att tepartygänget höjer tonläget i säkra konservativa fästen, skrämmer bara bort väljare i resten av landet.

Om Obama ändå har problem, som påverkar demokraternas utsikter i valet negativt, så kan dessa inte skyllas på att han inte gjort vad han lovat. Presidenten har baxat tre stora reformpaket genom kongressen, med bara några rösters stöd från oppositionen: Ett stimulanspaket på över 800 miljarder dollar, en historisk sjukvårdsreform och ett paket med långtgående finansregleringar. Obama har helt i linje med sina löften mobiliserat staten för att minska orättvisorna i det amerikanska samhället.

Men medan Obama genomfört den mest ambitiösa reformagendan på flera årtionden, har stämningarna i USA på nytt svängt. Amerikanerna vill se stora resultat, men de tror inte på stora samhällsinsatser (”big government”). I ett läge där effekterna av det första stimulanspaketet börjar avklinga och presidentens ekonomer skulle vilja se ett nytt stort paket, tvingas Obama konstatera att det inte längre går att uppbåda majoritet för ett sådant i kongressen. Det är lättare att få gehör för åtstramningar just nu. Med en republikansk majoritet i höst blir det än värre.

I stället får Obama portionera ut förslagen i mindre bitar och finkamma redan beslutade åtgärder för klämma ut mer ur dessa. Många ekonomer fruktar att den amerikanska ekonomin fastnar i ”japanskt läge”, alltså långvarig stagnation. I värsta fall kan arbetslösheten börja öka igen, innan sysselsättningen återhämtat sig efter krisen. En politisk tröst för Obama

är att väljarna fortfarande lägger skulden för de ekonomiska problemen på Bushadministrationen.

Utvecklingen i Afghanistan är ett annat bekymmer för Obama, och det är åtminstone delvis självförvållat. Ingenting tyder på att den upptrappning av de amerikanska styrkorna som Obama beordrat har eller kommer att få någon effekt på utgången av kriget. Att Obama tvingats avskeda sin handplockade toppgeneral i Afghanistan för baktal av den politiska ledningen och att 90000 (!) militära dokument läckts ut på internet förstärker intrycket av att presidenten inte har någon koll på kriget. Intressant nog toppar Afghanistan och militären listan på statsutgifter som de amerikanska väljarna vill se kapade om besparingar måste göras. Obama har alltså folkligt stöd om han vill dra sig ur Afghanistan.

Torsten Nilsson