Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nystart för fäbodvall utanför Råndalen - vill föra kulturen vidare

Marika Kaspergård har en dröm. Hon vill bevara och föra fäbodkulturen vidare. I sommar har hon och Pecka Persson lånat två kor, två killingar och några höns och lever fäbodliv i Sörvallen. Utan el, kylskåp och självklara moderniteter.

Annons

Hör Marika när hon "kökar, kallar på korna. Det var länge sedan de tonerna hördes över fäbodvallen.

För länge sedan var det liv i fäbodstugorna i Sörvallen, dans i grannvallen och ljuden från koskällor hördes i granskog och över ängar. Kanske kôkade någon in korna för kvällen när de gick på bete. Var det rätt väder kunde det höras en mil, och då visste korna att de skulle komma hem. Sörvallen ligger drygt en mil utanför Råndalen och består av elva fäbodvallar. 1955 fanns över hundra invånare i byn. 1942 föddes nio barn. Idag finns det fjorton åretruntboende.

För några generationer sedan hade nästan alla gårdar en egen fäbodvall där de hade djuren på sommarbete och tillverkade traditionell fäbodmat. När man började skicka mjölk till mejerierna blev det ovanligt att ha djuren på sommarbete och idka självhushållning. Nu är fäbodkulturen sällsynt jämfört med på 1950-talet. Hur många vet hur man framställer sin egen mat, gör upp eld, bygger sig en egen stuga, tar hand om djur och tar tillvara på det som finns i naturen idag? Allt vi behöver finns i affärerna redan.

Pecka Persson och Marika Kaspergård har väckt liv i Ängesgårdens fäbodvall. Aina, Peckas faster var där sista gången 1958.

–Vi var här och rekade och tittade på vad som behövde göras. Peckas pappa visade oss. Det behövde rustas upp lite. Båsen behövde breddas i fjöset, och brädor repareras. Vi satte upp ett nytt dass och byggde ett kokhus, säger Marika.

Fäbodlivet lockade Marika redan när hon var barn. Hon säger att det känns som att hon har kämpat mot strömmen, ända tills nu.

– Jag kan gå runt på en fäbodvall som upphörde innan laga skifte och se var allting var. Jag kan nästan se hur de gick omkring, och vad de gjorde. Jag är trolskt fascinerad. Så mycket kunskap som försvinner med tiden. Jag har trott på det här länge. Det känns som vindarna börjar vända. Folk börjar fatta det här, att man måste bevara det gamla. Men vem bevarar? Någon måste föra det vidare, säger Marika.

Hon går upp kvart i sex. Tänder eld, kokar kaffe, mockar i fjöset och mjölkar korna. Det finns ingen elektricitet så allt görs för hand, utom mjölkningen.

– Vi har ett litet bensindrivet aggregat som mjölkmaskinen är kopplad till. Det är bra att slippa handmjölka, säger Marika. När korna har mjölkats seprareras mjölken i en separator av märket Alfa Laval nr 3.

– Första dagen jag drog den kändes det som hjärtat skulle hoppa ut ur halsgropen. Enda gången jag saknar el är när jag är trött och ska dra den.

Sedan diskas allt innan det är dags för frukost.

När mjölken separeras blir det skummjölk och grädde. Av skummjölken gör man ost. Marika gör både stora och små ostar i 50-liters och 100-liters kärl. Osten torkas inne för att få en skorpa. Sedan ska den ligga i kagge i jordkällare i fyra månader för att få kallas gammelost. När ostmassan kramas ur får man en restprodukt som heter vassle. Av vassle kokar man messmör.

Marika gör ett kryss i den stelnade ostmassan, rör runt tills den finfördelas och fångar upp den i ett durkslag. Massan hälls i en träbunke som är klädd invändigt med farmors rosa finmaskiga tyllgardin. Träbunken har hål där vasslen rinner ut i ett kärl med kran. När kranen öppnas rinner vasslen ner i en hink, som Marika sedan tömmer i messmörskitteln som rymmer 50 liter.

– Jag sneglar mycket på Dalarna där det finns levande fäbodvallar. Tänk om Härjedalen kunde hänga på och lära sig. Man skulle kunna kommersialisera det lite grand. Och göra människor medvetna, så de får upp ögonen för att det snart är borta. Det passar inte alla, men det skulle passa många om de fick en chans. Rötter och tradition är viktigt, säger Marika.

Granarna sträcker sig högt över kokhuset och grenarna leker med morgonsolen när Marika lägger några vedträn på elden som sprakar under messmörskitteln. Man samlar mjölk tills kärlet är fullt. När dagens kok är slut är det bara tre till fyra centimeter kvar på botten. Det tar en hel dag att koka messmör. Grytan kyls i bäcken samtidigt som messmöret ska röras för att inte bli sandigt.

– Livet på fäbodvallen är så himla gott. Jag slipper längta. Det är jobb från morgon till kväll, men det är livet på en pinne brukar jag säga när folk frågar hur det är. Den som inte har provat förstår inte vad jag menar, säger Marika.

Den 17 juli bjöds byborna i Råndalen på gammaldags fäbodmat som Marika och Pecka hade gjort själva. Smör, messmör, gammelost, gûm, tjuckmjölk, klôbb, tunnbröd, rårörda myrbär med grädde, kaffe med kärnmjölkskaka och bullar. Det var levande musik och tre av besökarna kom på häst.

Planerna är att bjuda ålderdomshemmet i Hede till Sörvallen, för det finns damer där som har varit på vallen i sin ungdom.

– För 20 år sedan när jag var i Gammelbuan vid Sonfjället med lånade kor, kom många och berättade om hur det var. Många som var där då är döda nu. Man måste vara med, annars kan man inte lära sig. Man kan inte läsa sig till det, det går inte. Tänk att bara få föra detta vidare. Det är en dröm jag har, att förvalta det sista vi har. För klockan är två minuter i tolv. Snart kan ingen berätta.