Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nymphomaniac

Biostaden, premiär onsdag 19 februari

Filmrecension: Nymphomaniac

Premiär: 31 januari 2014

I rollerna: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf med flera

Regi: Lars von Trier

Speltid: 1 timme 57 minuter och 2 timmar 3 minuter

Censur: 15 år

Annons

"Nymphomaniac" är en film om sex som är mycket dålig att onanera till. Så har Stellan Skarsgård beskrivit detta mastodontverk, som är delad i två delar, och det är inte så tokigt. Här finns en hel del gynekologi men Lars von Trier vill främst penetrera våra hjärnor med provokationer, filosofi, Bach, bibliska referenser och lite flugfiske. En filmens motsvarighet till en sexfixerad Knausgård, kanske.

I huvudrollerna har vi Joe (Charlotte Gainsbourg) och Seligman (Stellan Skarsgård). Han hittar henne illa däran på marken och bäddar ner henne i sitt klosterliknande sovrum. Ett samtal tar vid och Joe berättar i olika kapitel om sitt liv, där sex och skuld varit avgörande.

Hon "upptäckte sin fitta" vid två års ålder och börjar experimentera. I filmens första, fantastiska, del får vi möta många älskare och i en sekvens målar von Trier upp en utsökt kroppslig symfoni där tre av dem får varsin stämma.

Seligman fungerar som en ställföreträdande publik eller psykoanalytiker. Han är teoretikern som sitter vid sidan av och kommenterar det som sker med egna, ofta komiska, utvikningar i tid och otid.

Mannen som intellektuell och rationell och kvinnan som känslomässig och depressivt impulsstyrd känner vi igen hos von Trier. Men det känns väl förenklat att stämpla den trista dikotomin på duon eftersom Joes röst så tydligt ekar av von Triers egen. Ibland är den full av självhat, ibland är den rebellisk, ibland påminner den om en vit kränkt man som tycker att åsiktskorridoren är skrämmande trång.

Det går att läsa in både rasism och misogyni, i samma andetag som filmen också vill sopa rent kring unkna föreställningar om kvinnlig sexualitet. Joe går i sexmissbruksterapi men brister till slut ut i ett försvarstal för sina lustar. Men trots viss inledande girlpower-action förblir hon en ensam och sorglig figur. I del två, som är ömsom hypnotiserande, ömsom usel, går von Trier mycket långt för att piska in detta budskap i publiken.

Resultatet är spretigt, fullt av oförglömliga skådespelarprestationer, humor och vidrigheter. Det blir en omskakande upplevelse, som ett oväntat och inte så lyckat one night stand, kittlande och kanske inget man vill ha ogjort, men som lämnar en lite oklart äcklad och full av motstridiga tankar.

Miranda Sigander/TT