Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nycklarna till A Norlin

Recension
"Texter"
Av Annika Norlin
(Teg Publishing)
"The Fox, the Hunter and Hello Saferide"
Hello Saferide
(Razzia records)

Annons

"I forgot how they hold me, how they soothe and carry me." Den första trösterika låten "I forgot about songs" på nya skivan "The Fox, The Hunter and Hello Saferide" är något av en programförklaring från en låtskrivare som tröttnat på frågan när hon ska skriva något "riktigt". Sånger är på riktigt. Jag håller med.

Sången hänger i hop med boken "Texter" som också släpps i dag. Boken kan ses som ett texthäfte de luxe, en poesisamling eller en minisjälvbiografi. Annika Norlins råd är att läsa texterna samtidigt som man lyssnar till låtarna men för den inlyssnade räcker det med orden för att huvudet ska fyllas av musik. Jag förflyttas till andra rum och andra tillstånd. Åker buss genom Norrlands inland och kustland med "Arjeplog" i öronen, går över isen och tänker på "Isarna", låter "Allt som är ditt" ta mig genom rättmätig ilska. Blir hållen, tröstad och buren.

Men musiken och texterna hör intimt ihop. Jag minns min egen insikt om just det, hur jag köpt en Säkert!-skiva på Skivhörnan i Östersund (butiken spelar en viktig roll i den tonåriga låtskrivaren A Norlins liv) och satt i Badhusparken med texthäftet. Jag minns känslan av det halva där och det hela när jag sedan kom hem och lyssnade på skivan.

När jag läser texterna i "Texter" hittar jag nya sidor i låtarna. Korta mörka bråddjup i peppiga låtar och fantastiska ordval som gått mig förbi i lyssningen. Boken innehåller också några outgivna låttexter.

I det 43 sidor långa förordet berättar Annika Norlin om sin lite osannolika väg till att bli låtskrivare och artist. Från Skivhörnan i Östersund och bandets Tingshus-spelning: "Jag var i extas, extas säger jag. Länstidningen ringde efteråt! Det var vår enda spelning." Vidare till 30-årsfesten där hon, musikjournalisten, råkar spela sin egen "Highschool stalker" och en händelsekedja som leder fram till att det nu är tio år sedan hon började spela in musik. I förordet delar hon också ut nycklar till hur hon tänkt när hon skrivit många av sina låtar och hur hon genom att lyssna på nya genrer och aktivt klivit utanför gränserna för popmusikens förväntade ämnesrum utmanat sig själv som låtskrivare.

Slående (och troligen en viktig anledning till att hon blivit så stor) är sökandet efter autenticitet och det brutalt ärliga. I det ingår också det befriande i att släppa duktighetsgarden, både i sina texter och i redovisningen av hur de kommit till. Berättarjagen i Annika Norlins texter är mänskliga, blir fulla, skyller i från sig, utkräver hämnd och dränker crawlare. Texterna innehåller ofta oväntade vändningar.

I förordet skriver hon också hur hon gått från att själv vara något av en språkfascist till att inleda en "mycket mild revolt mot språkfascismen". "Om jag skriver fel får det bli fel, bara folk fattar vad jag vill berätta". Jag tänker att det kan rymmas en poetisk dimension i det språkligt inkorrekta. Som i att råka blanda samman stetoskop och mikroskop och få en text där hörsel- och synintryck blir ett.

Stora delar av den nya skivan är mörkare än tidigare Hello Saferide-skivor, både i tonläge och delvis även i textval. Det är mer Säkert! över dem, fast på engelska. Det är andedräktsflås och solidaritet som går överstyr på ett kommunalt badhus i "The Crawler", träffande sorgsen feminism i "I was Jesus" och en öm kärlekssång till i manlighet inburade män i "Rocky". Skivan avslutas med jubelkörer i "The Body", skriven under graviditeten och ändrad för att inte "framstå som en temalåt för Kristdemokraterna". En sång som lyfter och bär.

Annons