Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Nyckeln"

av Natalie Paulsson Bixo

Annons

Tom plockade upp den otymplige nyckeln från bäcken. Stålet kändes kallt, grovt och smutsigt i hans hand, och den luktade som skogen själv. En lång guldkedja var fäst vid nyckelns ring. Var ledde den?

Medan Tom stod där och vägde nyckeln i handen, trädde en flicka fram mellan träden. Hon hostade till för att få hans uppmärksamhet.

"Den är min."

Tom vände sig om. Flickan var tunn, hade skarpa, vidöppna ögon och trassligt hår med asplöv hängande. Runt huvudet var ett brett hårband knutet, just över öronen.

"Nyckeln?", frågade Tom.

Flickan nickade tyst. Långsamt sträckte hon fram en hand full av sår och stickor. Hennes röst blev hård.

"Ge mig den."

Först nu lade Tom märke till vad som skymtade under hårbandet. Det hade hamnat åt sidan så att hennes högra öra syntes. Tom satte handen över sin mun.

"Dina…"

Flickan mötte skräckslaget hans blick, rättade till bandet, men självfallet hade han hunnit se. Hennes öron var spetsiga som en knivs spets. Som en alvs… En hård knuff fick Tom att falla till backen; flickan var förvånansvärt stark för sin storlek. Nu ryckte hon kedjan med nyckeln från hans grepp, spottade ilsket på marken bredvid honom och väste:

"Våga aldrig tala om detta för någon. Och ser jag dig en gång till med vår nyckel så bussar jag Kawinzerna på dig."

Det sista han såg av henne var de sylvasst spetsiga hörntänderna i en blick full av ilska. Leya brydde sig inte om att kvistarna stack hennes bara fötter och att fartvinden skrek i hennes öron. De spetsiga öronen. De som pojken hade fått se. Gråten brände i ögonen men hon tvingade den tillbaka. Ingen skulle få misstänka något om händelsen. Leya bet sig i läppen för att återfå lugnet. Snart kände hon doften av byns rökta öring, och hon gladdes åt sitt erfarna sätt att verka oberörd. Det hade hon lärt sig efter alla lögner som tvingats bli sagda genom åren. Nyckeln hängde tungt runt halsen som den gjorde för alla alver. Hela byn hade nycklar som ledde till grottans port –grottan där De-Som-Bara-Vi-Förstår fanns gömda. Leya viftade undan en fluga och begav sig till sin hydda. Ester ropade efter henne men Leya var inte den plikttrogne alv hon förväntades vara. Maten fick Ester och de andra gott tillaga utan hennes sällskap. När hon drog undan skynket av läder från öppningen, var hon tvungen att nypa sig själv hårt i armen för att inte skrika. Ett par bruna ögon mötte hennes blå.

"Du igen", viskade hon panikslaget. Hon kände igen människopojken på hans runda öron och släppte kvickt skynket så att ingen skulle få syn på honom.

"Hur hittade du vårt revir?"

Leya satte händerna i kors. Hon betraktade Tom då han flinande sa:

"Jag följde efter dig. Du är inte uppmärksam."

Leya rev av en ilsken blick åt hans förolämpning, men sedan hörde hon röster utanför och blev tvungen att leda honom ut genom bakre lönnöppningen. Pojken visste alldeles för mycket för att hon skulle låta honom gå.

"Låt mig se vart nyckeln leder. Jag är ofarlig."

"Du är människa."

Tom ryckte på axlarna. Leya fann inte ord. I alvernas regelbok stod så mycket gällande människor och alvers kontakt mellan varandra. Det var förbjudet på alla sätt. Men hon tog ändå Toms hand i sin och sa:

"Jag har brutit sjutton av femtio regler redan. Kom, jag ska visa dig Kawinzer-grottan, hur otillåtet det än är."

Berget hade svarta brännmärken som om någon eldat mot dess vägg. Enorma rivmärken var inristade, stora stenmassor avskalade och breda tassavtryck nedsjunkna. Tom svalde.

"Kan jag lita på dig?", log han snett.

"Man kan aldrig lita på en alv", sa Leya och flinade så att huggtänderna blottades.

Det var omöjligt att veta om hon retades eller inte. Men hon var inte alls så säker som det verkade. Kawinzerna var tama mot henne, men mot en människopojke? Och vad skulle hända om de blev upptäckta – som två unga från olika världar? Katastrof. Pojken verkade inte förstå. Leya lät handen sluta darra innan hon sträckte fram nyckeln. Den passade som alltid perfekt till grottans stora träport, och gav ifrån sig ett skrovligt klick då låset gav vika. Porten var upplåst. Tom väntade medan hon långsamt drog upp den tunga dörren helt utan ansträngning och såg henne smyga in. Han följde efter. Där inne var luften fuktig och mörk. Fyrkanten av ljus som naglades fast från öppningen gjorde det möjligt att skymta ett par djurögon –lika stora som hans knytnävar. Ett par blanka ögon som följde hans minsta rörelse då han klev fram till Leya.

"En Kawinz?" frågade han tyst trots att han inte hade en aning om vad en kawinz var.

"Tre stycken", mumlade Leya. En glimt av förtjusning tändes i hennes ögon.

"Kom!"

De båda tassade fram till djuren. Nu hade de vant sig vid ljuset och Tom kunde för första gången se deras enorma kroppar. Hud som en fisks, ögon som en vargs och vingar som en drakes. Allt i stora proportioner. Han sträckte mållöst fram handen för att vidröra en av Kawinzernas mule. Den var skrovlig och kall, just så som nyckeln känts. Kawinzens andedräkt var het men skrämde inte Tom. Istället vände han sig mot Leya.

"Kan man rida på dem?"

"Självfallet."

Nu var hon inte rädd längre. Pojken var pålitlig om inte ens dessa stordjur nekade honom. Dessutom var det något med hans hasselnötsfärgade ögon och sneda leenden som gjorde henne trygg, som fick henne att tycka om honom. Leya klättrade smidigt upp på kawinzryggen, räckte Tom sin hand och hävde honom upp framför henne. Med en enda liten frustning reste sig Kawinzen på sina stadiga ben. Tom gled åt sidan men hann just gripa tag runt Leyas midja för att inte falla ner. Han skrattade nervöst.

"Jag är säker. Håll dig fast nu så flyger vi."

"Flyger!?", utbrast Tom och möttes av Leyas fnitter.

"Vad tror du att vingar är till för?"

Hon greppade hårdare om Kawinzens öron, förde dem framåt och ropade lyckligt:

"Över klippan, genom molnen och vidare till horisonten!"