Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ny vår för Bamse

Annons

Jag har köpt en TV-parabol med en massa kanaler. Nyheter, Amerikansk fotboll, plastikoperationer, ambulansdramer, läskiga skorpioner, jättestora flygplan och en massa annat som man givetvis kan leva utan, men som är ganska kul att ha. Det är en fem, sex filmkanaler också och med bästa vilja i världen hinner man inte se allt även om film är ett av de verkligt stora intressena.

För den mentala hälsan kanske det är tur för man skulle nog få en överdos amerikanska brottsplatsserier. Jag satt och slötittade på filmkanalerna häromdagen och fastnade för en kanal med barntema. Där visades en spännande film från Saltkråkan. Herr Melker, fröken Tjorven, Österman/Westerman eller vad den där sura gubben heter, Malin och Skrållan höll alla på att leta efter något slags sten, som jag tror hette Mysak, eller så var det en sälunge. Äh, jag vet inte riktigt.

Handlingen är nog inte det viktigaste i den filmen. Det mesta går ut på att Skrållan ska skratta gulligt, Herr Melker ska göra något knasigt, Tjorven ska vara så där förnumstigt klok att man bara skulle vilja lappa till henne. Lilla Stina ska vi bara inte prata om. Om man säger så här. I den film jag såg satt hon uppkrupen på utsiktsplatsen i toppen på en segelbåts mast. Där kunde hon ha stannat. Hela dramat tilldrar sig tiden under en makalöst blå himmel och miljön är så där ursvensk med små fiskarstugor, båthus, vegamössor, glass, tjärdoft, kaniner och helt lyckliga och oprovocerande människor. Det mest uppslitande i filmen var när Skrållan riktade en brandspruta och blötte ner den stackars intet ont anande herr Melker. Under tiden eftertexterna rullar slår det mig att det här kanske är den kultur som Sverigedemokraterna vill ha. Jag kan inte säga att jag vet mycket om partiet, men ett och annat har man ju inte kunnat undgå att snappa upp. Bland annat deras syn på kultur. Här är ett direktcitat ur deras partiprogram hämtat från partiets hemsida: ”Vi vill därför helt avveckla de skattefinansierade anslagen till de verksamheter som syftar till att befrämja den mångkulturella samhällsordningen liksom till de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera”.

Med en sån syn på kultur ska man kanske vara glad att inte SD har något inflytande över till exempel landets filmkonsulenter. Många av Bergmans filmer hade blivit utan stöd och istället för chockerande filmer som tar saker på allvar skulle det nog istället kunna bli satsningar på en grabb som inte är känd för att provocera. Björnen Bamse, som är snäll, klok och jättebra kunde få en ny vår. “Bamse”, Bamse gifter sig”, “Bamse får barn” (kanske med lite skygglappar just i förlossningssekvenserna). “Bamse får Alzheimer” kan bli en kulturskatt, förutsatt att han inte drabbas av en frontallobsdemens. Den diagnosen har jag hört kan föra med sig att den som drabbats yttrar sånt som kan uppfattas som provocerande av vissa.