Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ny dramatik i sagan om vildhjärnan Arnljot

Kvinnan i halmhatt samlar de koltklädda barnen som nyss fajtats med träsvärd vid sina fötter. Ur korgen plockar hon upp ett tryckt exemplar av Peterson-Bergers drama:

– Ung och båld, den vilda havsörn ... inleder hon.

Sagan kan börja.

Det är en snygg signal som regissören Åsa Bergh adderar när hon gör sin första Arnljot: Välkommen in i sagan vi berättar för er, nu ska ni få höra. Barnen lämnar hennes fötter och går fysiskt in i sagan. Snyggt.

Den ramen gör också att jag kan acceptera vissa saker som känns teatrala och konstruerade, som att kvinnoföljen står och väntar på att göra entré och att man som Gunhild kan gå genom skog och fjäll med ren klänningsfåll. Det är en saga som berättas.

Men det där är också småsaker i jämförelse med de många positiva sidor Arnljot anno 2011 har. Åsa Bergh har inte sett någon föreställning live utan arbetat utifrån originalmanus. Här finns inga försök att modernisera texten, den är högtravande och poetisk vilket ställer stora krav på aktörerna som i huvudsak är amatörer när det gäller att föra ut textens innebörd till publiken. Och i de allra flesta fall hanterar skådespelarna utmaningen utmärkt. Många skulle kunna nämnas men bland andra gör Lena Bengtsson som Unn, Patrik Andersson som Gudfast och Linda Åkergren som Gunhild bra i från sig. Texten är inte bara ord, den har en innebörd som når ut. Och den får vara så rik på bilder och alliterationer om fjällens flyktiga, fagra somrar och sagoblå sund som den är. Den ordrika tingsscenen där många förutsättningar ska kommuniceras har fin dynamik och spänning. Jag tycker också att den historiska kontexten med asatro vs kristendom, och svensk eller norsk tillhörighet – eller ett eget rike – etableras tydligare i årets Arnljot.

Dock ska tilläggas att jag sett spelet många gånger och därför har en annan förförståelse för texten än en förstagångsbesökare har. Men även jag hör och ser nya saker i år.

Men det roligaste är kanske att se Emil Grudemo El Hayeks Arnljot. Den stolte hjälten är mycket mer oberäknelig och psykiskt pressad än jag kan minnas att jag tidigare sett honom. Vilket gör hans handlingar (dråp, våldtäktsförsök, självmordsförsök, lappkast till kristnande med mera) så mycket mer logiska. Arnljot är en vildhjärna och det är utmärkt.

Jag är mycket nöjd med första akten. Tyvärr tycker jag att tempot dras ned väl mycket efter paus. Premiärföreställningens andra halva förmår inte lyfta på samma sätt som den första halvan.

Men även här finns flera nyheter. Tobias Frisk förnyar som den sjungande Tormod Kolbrunarskald – en roll som inte fått vara med på ett tag. Joakim Sillrén gör nåjden Ubma med komiskt och akrobatiskt anslag, vilket är roligt men gör att han känns mindre hotfull för Ylva Åström som gör en rakryggad, skönsjungande Vaino. Åsa Bergh har också valt att inlemma publiken i spelplatsen genom entréer och sortier uppifrån, vilket fungerar bra. Något som fungerar mindre bra är ljudet. Skådespelarna är uppmickade vilket förmodligen är nödvändigt men i scener med många inblandade blir det svårt att snabbt förstå åt vilket håll man ska vända blicken.

Sagan slutar som den började, med en glidning mellan sagoberätterskans och sagans värld. Gamla tolkningar ekar i mig, mer under andra akten än i första, men på det hela taget känns årets Arnljot som en av de bättre jag sett.