Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bild av Afzelius i "Tusen bitar"

Han hånades av kultureliten men älskades av folket.
Och av kvinnorna, som han älskade tillbaka.
– Han var som besatt av jakten efter kärlek, säger vännen Mikael Wiehe.

Annons

Den tidiga framgången med Hoola Bandoola band, det politiska engagemanget och dundersuccén "Tusen bitar". Givetvis. Men också den enorma rastlösheten och auran av utanförskap. Och smuggelpengar till Kuba.

I Magnus Gerttens och Stefan Bergs mycket rörande dokumentär "Tusen bitar", som får biopremiär på fredag, fördjupas och utmanas bilden av Björn Afzelius. För vännen och mångåriga kollegan Mikael Wiehe kommer svaret på vem han egentligen var rakt på:

– För mig var han en kul kompis som sjöng bra och spelade tamburin som en jävel. Vi delade upp världen mellan oss, jag fick kritikerna på min sida och han fick folket på sin.

Det visade sig inte minst på landets dansbanor, där folket dansade foxtrot till Afzelius revolutionära budskap. Något han fick en hel del skit för.

– Vänstern på 70-talet hade en kluvenhet inför det här, att han nådde så långt utanför den. Men vi tyckte ju att det var det vi skulle och "Affe" talade med lärde män på latin och med bönder på bönders vis.

– Och han talade med kvinnor. Herregud, jag har sett gifta kvinnor resa sig upp från sina män för att följa med Björn. Och han spelade inte ens flöjt, säger Mikael Wiehe.

Kvinnorna ja. I vilken ände man än börjar prata om Björn Afzelius landar man ofta i "detta med kvinnorna". Mikael Wiehe blev inblandad i filmen på ett tidigt stadium och för honom var det viktigt att filmen inte skulle tiga om vännens ständiga behov av nya kvinnor.

– Väldigt många tyckte att "Affe" var en pudding alltså. Är man 25 är det ju bara att tacka och ta emot.

I filmen beskrivs hur Björn Afzelius har en ny tjej i turnébussen efter varje spelning. Mikael Wiehe berättar under intervjun en story om hur Björn Afzelius under ett dygn på hotell i Köpenhamn har minst tre olika tjejer på rummet innan hans fru kommer dit.

Det låter kanske som en manlig drömfantasi. Men det fanns en baksida. Det vittnar Marianne Lindberg De Geer om. Hon och Björn Afzelius hade ett komplicerat av- och på-förhållande i många år. I filmen berättar hon om hur han kunde komma hem från en turné och stå i duschen i flera timmar.

"Det var inte bara vägdammet han ville duscha av sig, om man säger så", säger hon torrt i en scen.

Björn Afzelius pratade inte högt om sitt inre liv. I filmen vittnar bandmedlemmar om hur de på någon nivå förstår att mycket ur hans utlämnande låttexter var självupplevt. "Men vi ville väl inte riktigt förstå" är en talande kommentar. För filmarna blev närläsningen av hans texter en viktig nyckel.

– Det finns ju inga intervjuer där han pratar om de sakerna som han skriver om, säger Magnus Gertten.

Det här att man "inte riktigt ville förstå", det är ju tyvärr ofta så vi ofta förhåller oss till varandra. Till exempel det här med kvinnorna, nu för tiden kallar man det väl för sexmissbruk men hur pratade ni om det då?

– Det var mer "grabbarna berättar roliga vitsar om logistiken", den där manliga solidariteten. Men sanningen var att Björn jagade efter kärlek. Och ibland hittade han den och då blev han lugn. Ett tag. När du säger sexmissbruk, jag vet inte. Kanske. Jag har tänkt på det också men inte riktigt i de termerna, säger Mikael Wiehe.

– Vi har valt att inte vara moraliska här. Vi är dokumentärfilmare, vi är alltid försvarsadvokater och vi har känt ett stort ansvar. Det viktiga för oss var att det inte skulle bli ett hyllningsporträtt av en artist utan en allmänmänsklig berättelse om hur det är att vara människa, säger Magnus Gertten.

Miranda Sigander/TT

miranda.sigander@tt.se