Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu står Lovisa i fronten

Utanför Idol-mallarna. Tidigare trivdes Lovisa Lindström bäst i bakgrunden som trummis. Nu har hon lärt sig att det är okej att stå längst fram, trots att man inte är någon centrummänniska.

Annons

Om att stå upp för sig själv och för den man är också ett slags tema på Lovisa Lindströms debut-ep ”Something's been missing”.

Vardagsrummet hemma i hennes föräldrahem på Frösön badar i förmiddagsljus. Lovisa har tillfälligt lämnat sin egen tvåa på Söder i Stockholm för att andas lite fjälluft ett par dagar. Redan som liten upptäckte hon att hon hade lätt för att spela olika instrument. Som vuxen kom insikten att det finns en viss skillnad mellan att hålla på med musik och att uppträda. Hon är dödstrött på att det bara ska vara de vassaste armbågarna som vinner i den hårda musikbranschen och känner för att protestera mot hela Idol-mallen. Av de vassaste armbågarna blir det inte nödvändigtvis bra musik, menar hon, ibland blir det bara tråkigt.

– Om man inte passar in de där mallarna, vad gör man då ... Tidigare tyckte jag alltid att det var jobbigt att stå längst fram, men nu har jag fått så mycket uppmuntran av bra lärare och andra musiker. Jag inser att jag faktiskt duger som jag är.

Den artist som främst har fått Lovisa att tro mer på sig själv är Annika Norlin, uppvuxen på Frösön och känd under alias som Hello Saferide och Säkert! Annika Norlin är en stor förebild eftersom hon ofta har uttalat sig om att hon älskar att skriva låtarna mer än att framföra dem.

– Hon är ingen som tar särskilt mycket plats och sådan är inte jag heller. Jag tror inte att jag hade vågat utan henne, säger Lovisa. Självförtroendet har också vuxit på Fryshusets rockmusiklinje där hon går just nu. På Palmcrantzskolan där Lovisa studerade musik för några år sedan kände hon sig snarare utpekad för att hon som tjej valt inriktningen trummor. Lovisa tycker att skolan borde jobba mer på att lyfta fram tjejerna, eftersom killarna lätt får idolstatus bland både elever och lärare. Hon upplever ofta att killar får så otroligt mycket bekräftelse bara för att de ägnar sig åt musik, medan tjejer måste vara dubbelt så bra för att få samma bekräftelse.

– Som tjej måste man hela tiden bevisa att man faktiskt kan någonting. Det finns liksom en ständig förvåning över tjejer som spelar instrument och faktiskt kan. Jag upplevde ofta att det var så det fungerade även på gymnasiet, säger Lovisa, som då bland annat spelade trummor i Östersundsbandet Archer. Förra året gjorde hon för första gången ett framträdande som soloartist på Storsjöyran.

Soundet på ”Something's been missing” kallar hon själv för indiepop. Många som hörde låtarna i sitt råformat jämförde henne med Anna Ternheim.

– Det är jag jätteglad för, men jag kände att jag ville ha mer tryck i min musik och försökte dra låtarna åt ett annat håll. Därför lade jag ner mycket tid på att arrangera trummor och bas.