Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är jag en av er

Hej, jag heter Kajsa och jag har aldrig varit på Yran.

Annons

Att säga en sådan sak, och vara jämtlänning, får faktiskt reaktioner av de mest grandiosa slag.

När man pratar om Yran är det nämligen som att den där lilla extra glansen i ögonen dyker upp i ögonen på er. Den här festivalen är stoltheten. Det är ett delmål i längtan efter sommaren och en ständig källa till fantastiska historier. Jag tror faktiskt aldrig jag hört en jämtlänning tala illa om Yran. Det är liksom idel lovord. Den där glansiga blicken och småleendet när ni förtäljer historier om kvällar i badhusparken, älgwraps som sända från himlen och uppträdanden som skulle slå Springsteen på Ullevi.

Jag i min tur har alltid lagt på den goda minen när ni börjat florera. Sagt ”Mhm!” och ”Säger ni det?” Tänkt hur roligt kan det vara? För det Jämtland jag flyr under somrarna är ju ett landskap av myggor, regn och 16 plusgrader. Ja, när det är fint väder alltså.

Jag har dock behållit de tankarna för mig själv. För er Yra är helig. Att tala illa om dessa tre dagar i slutet av juli är att skända något av det finaste ni har. Lite som att säga att Storsjöodjuret är ett foster av vår fantasi eller att Evert Ljusberg är en tokig liten tomte.

Men. Här kommer det stora MEN:et.

I år är jag inte i Skåne som jag brukar. Jag cyklar inte mellan rapsfält och går på Malmöfestivalen. I år tänkte jag: Varför inte ge mina jämtländska gener en chans att uppleva sitt ursprung i dess renaste helhet? (Nu har jag ju egentligen inte en endaste jämtländsk gen utan är bara född här men det är likartat med några rader DNA-spiral)

Och nu sitter jag här. Med en första dags upplevelser i mitt mentala bagage. Jag har inte ätit en älgwrap men känt dess köttiga doft. Jag har stått på Stortorget när regnet silar ned och publiken är i en masspsykos över nästan-hemmabandet-Takida. Jag har hört den grövsta jämtskan yla med till ett coverband på Stråket. Jag har sett Storsjön ligga glittrande och full av tomma ölburkar. Jag har fäst mitt första festivalarmband med ordet Yran tryckt i vita bokstäver på svart botten.

Slutsatsen så här en morgon när ljuset silar in genom halvuppdragna persienner och fötterna fortfarande ömmar är ganska enkel.

Jag tycker fortfarande att Evert Ljusberg är en tomte och sommarens första myggbett driver mig till vansinne av oproportionerligt slag. Men. Jag älskar det. Stämningen, musiken, närheten till allt, staden som lever, människorna.

Jag har inte trott på era glorifierade ord. Men förlåt mig. Tills nu har jag enbart varit en ovetande novis. Nu är jag inte det. Nu är jag en av er. Z

Mer läsning

Annons