Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Noomi Rapace lyser i blek del två

/
  • ”Flickan som lekte med elden” är Lisbeth Salanders (Noomi Rapace) film. Tyvärr omgärdas hon av en thrillerhistoria som är klart blekare än i film ett.Foto: Knut KoivistoKnut Koivisto

Det är omöjligt att se ”Flickan som lekte med elden” med rena ögon.

Annons

Det är så mycket som vill ställa sig i vägen; böckerna, förväntningarna, snacket och inte minst hajpen, artiklarna, de femtiotusen intervjuerna där Noomi Rapace svarar på frågan ”vad har du liksom gemensamt med Lisbeth Salander?” dubbad till något sydostafrikanskt klickspråk.

Men jag gör ett försök. Jag intalar mig själv att jag ska se ”Flickan...” utan fördomar, som en ordinär thriller. Det fungerar över förväntan. En ordinär thriller är nämligen just vad det är.

Direkt står det klart att detta är Noomi Rapaces film. Flickan kanske leker med elden, men det är fan ingen som leker med flickan. Lisbeth Salander ruvar på hämnd. Något kommer att hända. Där vill bli blod.

Men blodflödet, liksom hela filmen, stelnar snabbt. Där ”Män som hatar kvinnor” andades långfilmskvalitet ut i minsta nervösa Salanderhalsbloss känns ”Flickan...” ofta just som den tv-produktion den från början var.

Tempot är långsamt (extra märkligt eftersom alla dricker kaffe exakt hela tiden) och en del skådespelarinsatser är sämre än svaga – Paolo Roberto, till exempel, bör inte sluta sitt dagjobb som citatmaskin.

Dessutom bjuds vi på en räcka repliker som borde ha strukits med kulspruta. ”Han är som uppslukad av jorden”. ”Det kan vara skillnaden mellan liv och död”. ”Du beskrev morden som rena avrättningen?” Det kanske finns folk som ser film för att uppleva vad de upplevt åtskilliga gånger förut. Jag tillhör inte den skaran, och jag tvivlar på att du gör det.

Den största skillnaden mellan film ett och två ligger faktiskt inte i Lisbeths roll utan i vad som utspelas runt henne.

”Män som hatar kvinnor” var en smart, ny, vanvettigt spännande version av en kriminalgåta vi sett förr; det slutna rummet. ”Flickan...” är helt enkelt en kriminalgåta vi sett förr. En traffickinghärva med kunder bland samhällets toppar? Är inte det temat i varannan svensk deckare, och varenda Beckfilm?

Med det sagt blir betyget ändå en trea. Efter en timme ökar spänningen. Även om filmen aldrig når ettans nivå höjer den sig ändå något över det svenska thrillerträsket.

Daniel Alfredson är en regissör som vet hur man spänner åt ett par tumskruvar, och Noomi Rapace har gjort det omöjligt att läsa ”Millennium”-böckerna utan att Lisbeth Salanders jagade ansikte blir hennes. Och jo, jag ser fram emot film tre.

Mer läsning

Annons