Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nils-Erik Eriksson

Nils-Erik var en spjuver. En man med mycket humor och nära till skratt. En make som älskade sin familj, högt och uppriktigt. Han var en pappa som hade en unik relation med vart och ett av sina barn. En eldsjäl som stannade kvar vid hockeyrinken flera år efter att hans egna barn slutat spela så att andra barn också skulle få möjlighet att träna. Han var en morfar och farfar som lärde sina barnbarn att njuta av livet och att fiska i Vågen. Han var en bror som lagade kams i köket i Handogsbodarna och som knöt samman syskonen.

Annons

Men Nils-Erik var också en person som levde för det enkla genom att jobba med det komplexa. Med nyfikenhet och stor kunskap var han aktiv inom miljöarbetet långt före de flesta av oss.

1965 beslutade Nils-Erik och hustrun Marie-Louise att flytta ner till Sandviken. Där studerade Nils-Erik till maskiningenjör på Sandvikens Tekniska skola. Samtidigt jobbade han extra, ibland treskift på Sandvikens järnverk för att få vardagen att gå ihop. 1971 fick han jobb på Volvo Olofsströmsverken i Blekinge som arbetsledare och produktionstekniker men 1977 tog hemlängtan över och familjen bröt upp och flyttade hem till Östersund. Här fick han jobb på Blackstone Parts, ett företag som han sedan följde i elva år, varav de sista åren som platschef i Kramfors.

1989 beslutade dock Nils-Erik att gå sin egen väg och starta företag inom värmeväxlare och ventilationssystem. Men Nils-Erik var eftertraktad och samma år handplockades han som den som skulle hålla i avvecklingen av den gamla SJ-verkstaden i Östersund. 

Nils-Erik genomförde uppdraget men tyckte samtidigt att det var jobbigt. Genom åren har han varit en omtyckt chef och ledare. Kanske berodde det på hans genuina intresse för andra individer. Att avveckla och säga upp personal gick emot hans personlighet.

1993 startade han eget företag igen, den här gången med inriktning mot miljöhus och andra innovativa miljöprodukter. Här blev han kvar till sin pensionering 2008.

De sista åren var Nils-Erik precis där han ville vara. Oftast i naturen, ibland i svampskogen vid stugan i Laxviken, ofta med sin hustru vid sin sida. In i det sista fortsatte han vara nyfiken och delaktig. På internet förde han diskussioner och samtal om miljö och mathållning och där fick han också flera att ändra färdriktning.  

Det är med sorg jag avslutar denna text. Men det är med glädje jag ser hur min farbror lever vidare genom sina barn och barnbarn.

På begravningen spelades Magnus Uggla. Vid sammankomsten efteråt åt vi chokladkaka med massor av grädde. Och mitt i all sorg, bland alla tårar, kom de tillslut: De goda minnena, skämten och skratten. Till hans ära.

Av hans kära via brorsdottern Sara