Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ner med hierarkier

Annons

Jag kan lika gärna säga som det är. Jag tål inte hierarkier. Jag tål liksom inte den där osynliga uppdelningen av viktiga och mindre viktiga människor. Där alla vet vems ord som gäller och vem som ska hålla tyst.

Och ni kan ju se lika klart som jag att väldigt mycket i vårt samhälle bygger på att alla vet om och agerar strategiskt utifrån de osynliga vävar som dessa hierarkier utgör.

Men jag kan bara inte. När hände det? När blev jag såhär trotsig och osmidig? Jag tror att det var väldigt tidigt, i fyran kanske. Vi skulle äntligen få börja lära oss engelska. Men det hände sig då att jag hade en engelskalärare som faktiskt inte kunde engelska. Och så råkade det vara så att jag hade haft en afrikansk barnvakt (det här är en lång historia men min pappa hjälpte en nyanländ kille att integreras i det svenska samhället genom att han fick umgås med vår familj. Han blev en stark nöjesprofil i Stockholm och väldigt hipp sen så det fungerade ju faktiskt.)

Sidney Onayemi Abayomi hade engelska som modersmål och lärde mig allt han kunde. Jag var helt enkelt ganska bra på engelska jämfört med kompisarna. Och det var inte det att jag ville glänsa eller så, jag tyckte bara det var ganska värdelöst rent pedagogiskt om vår fröken satt och läste högt med väldigt knepigt uttal varje lektion. Vi lärde oss ju inget på det! Så jag dristade mig till att räcka upp handen och försynt undra om inte vi barn kunde få läsa eller kanske prata engelska med varandra?

Det blev tyst. Det blev hörbart tyst i klassrummet där på morgonen. Var det det att jag hade sagt något väldigt förbjudet? Jag kunde inte tolka stämningen (jag var ju Jungfru i klavertrampskarriären och det här var bara det första i raden av klavertramp i livet när det gäller hierarkier och osynliga regler som alla bara ska vet om.

Det har blivit en hel del sen genom åren.) Fröken lade långsamt ner boken hon just läst med sådan entusiastisk frejdighet. Hon tittade på mig och sade ” jasså! Du tycker inte att det duger? Läser jag dåligt Katti? Gör jag det?” Hon lät blicken svepa över klassrummet och ställde den omöjliga frågan: ” det kanske är fler som tycker som Katti? Att jag är för dålig på engelska, att det inte duger?” Ingen räckte upp handen. Jag kände hur jag på något märkligt vis blivit fem hundra kilo tyngre och hur jag liksom drogs ner mot universums mitt i mitt klavertramp. Jag anade också en farlig ton. En spänning i luften. Det ryckte lite i frökens ena ögonvrå när Sven (klassens meste pluggis och inte alls någon jag pratade med på rasterna eller så) sade: ”Jag tycker också som Katti. Jag vill också gärna få tala engelska själv.” Jag tittade förbluffad på Sven som nu visat en väldigt oväntad ryggrad; han brukade smöra ihjäl sig mot fröknarna.

Och här hade mitt liv faktiskt fått en helt annan klang resten av tiden om fröken reagerat annorlunda men hon bröt ihop. Ja, hon satte huvudet i händerna och grät. Sen tittade hon upp, tårögd och sade ”jag gör faktiskt mitt bästa! Hör ni det? Det är inte så lätt för mig att undervisa i engelska men nu gör jag det och ... ja, det är lite svårt och så kommer du Katti och anklagar mig för att vara för dålig”... Sådär sade hon och hon var faktiskt inte alls arg, mer skör och väldigt sårad.

Och så kom det sig att jag resten av min skoltid var väldigt selektiv med att säga vad jag verkligen tyckte. Och jag bar inom mig vetskapen om vilken fruktansvärd makt vi människor har över varandra: hur lätt man kan såra en annan människa, helt aningslöst. Och hur sköra vi är. Och jag förstod skillnaden mellan att säga något för att vara elak och såra, eller att säga något för att det är en ärlig och djupt känd fråga. Men jag mindes känslan av flödande energi när jag hade sagt som det verkligen var. Och jag gömde den till jag kommit ur grundskolan och kunde börja min rebelliska tonårstid. Men den får inte plats här. Ner med de osynliga maktstrukturerna!

Mer läsning

Annons