Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Naturen slår tillbaka

Annons

Naturen är tålig, och läker rimliga ingrepp. Men pressas den för hårt, slår den tillbaka med för ödande konsekvenser. Det har vi sett många exempel på i sommar. En del problem är gamla och välbekanta och beror delvis på försummelser i närtid. Bränderna och luftföroreningsproblemen i Moskva kan hänföras till mossar som aldrig återställdes efter skövlingen på 90-talet. Översvämningarna i Europa beror delvis på att skidliftar och hotell fått ersätta skog i Alperna under senare år. Och så vidare.

Andra företeelser är nya i den meningen att de ifråga om intensitet och omfattning saknar historiska paralleller. Den långvariga hettan med åtföljande skogsbränder i Ryssland och de ovanligt kraftiga monsunregnen och översvämningarna i Pakistan är extrema händelser. Forskarna är försiktiga och säger att det krävs fler extrema händelser för att man med säkerhet ska kunna koppla dem till klimatförändringarna. Det tragiska är att när vi har 100-procentiga bevis för den kopplingen kan det vara för sent att vända utvecklingen, och då handlar det om vår överlevnad.

Varningssignalerna borde vara tillräckliga. I stället verkar det som om luften helt gick ur  klimatfrågan efter det upphaussade Köpenhamnsmötet i fjol som inte svarade upp till de högt ställda förväntningarna. Förhandlingsmaskineriet mal ändå vidare, och den politiska viljan ökar kanske efter sommarens katastrofer.

Ekvationen skulle bli enklare om man försökte nå en uppgörelse inom den grupp länder som måste minska sina utsläpp (i stort sett den så kallade G20-gruppen) i stället för att för att försöka inbegripa alla världens länder i en överenskommelse. Det är G20-länderna som måste betala för den anpassning som de hårdast drabbade länderna i Afrika och Sydostasien tvingas till. I klartext handlar det om att USA och Kina måste komma överens.

Det hela kompliceras av att Kina visserligen nu är en större förorenare än till och med USA, men har mindre utsläpp historiskt och en mycket fattigare befolkning. Kina kan också peka på att man numera producerar en stor del av USA:s varor. Det är en ofta förbisedd effekt av globaliseringen att länder med dåliga förutsättningar att hantera miljöproblem tagit över tung och smutsig produktion från länder som har större förutsättningar att hantera utsläpps- och andra problem. Miljömässigt sett borde denna produktion ha stannat i de mest utvecklade länderna, i stället för att flyttas till länder med svaga politiska system, inkompetent och ofta korrupt administration och outvecklad lagstiftning. Länder som redan hade stora och försummade miljöproblem. Man kan säga att de rika länderna köper sig fria från de problem som överkonsumtionen leder till.

Det ökade ”välståndet” i utvecklingsländerna bidrar också till de ökade miljöproblemen. Man får fler bilar, fler luftkonditionerade bostäder osv. För att få fram mer elektricitet byggs stora dammar som påverkar ekologin och klimatet. Kina och Indien gör en hel del för att motverka de negativa effekterna på miljön. Men en vanlig uppfattning är att ”det är vår tur nu, först måste vi bli rika”.

Med tanke på hur BNP-fixerade vi fortfarande är i den rika världen (inte minst Sverige) kan man inte vänta sig att fattiga och underprivilegierade människor ska ta upp en diskussion om standardbegreppet just när de skymtar ekonomiska förbättringar. Så länge vi inte på allvar ifrågasätter vår livsstil, kommer den att fortsätta vara en modell för utvecklingsländerna, trots det pris som de senare får betala för miljöförstöringen.