Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nationalismen leder in i fördärvet

Annons

På torsdagen slöts ett avtal i Kazakstans huvudstad Astana mellan Ryssland, Kazakstan och Vitryssland om att bilda en euroasiatisk ekonomisk union. Ryssland vill ha med även Ukraina, något som knappast lär ske efter det senaste halvårets händelser. I väst ses detta av många som ett försök att återupprätta Sovjetunionen – om än i oligarktappning. Vore det ett problem om det skulle ske frivilligt?

Många av oss försöker ju efter bästa förmåga stärka EU-samarbetet och vi försvarar en folkblandning av den typ som då fanns i Sovjet. Det var den goda sidan av det eländet!

I väst tänker få så i dag. Det gör uppenbarligen inte heller den amerikanska journalisten Anne Appelbaum, gift med Polens aktivistiske utrikesminister Sikorski. Hon beskriver i SvD (26 maj) hur många vid Sovjets fall blev medborgare i länder som inte existerat på decennier om någonsin.

Hon berättar i samma artikel om hur hon 1990 i Lviv i Ukraina bodde hos ett par som saknade all ukrainsk nationalkänsla.

Han var av polskt ursprung och hon var judinna med ryska som modersmål. Appelbaum drar den hårresande slutsatsen att det är ett problem att de saknade denna nationalism.

Bara den som visar nationalistisk ”lojalitet” med sitt samhälle, kommer att arbeta för samhällets bästa, skriver hon. Och vidare: ”Därför utgör den lilla gruppen nationalister i Ukraina – vi kanske ska komma överens om att kalla dem patrioter – landets enda hopp”.

Det är rent märkligt att denna Appelbaum framställs som ett föredöme i liberal debatt om Ukraina.

Fattigdomen i det misskötta Ukraina är en utlösande faktor till dagens oro.

Denna brygd av motsättningar, där berättigad ilska mot korruptionen kombineras med rädslan för att industrin ska slås ut om landet tvingas välja mellan öst och väst, kan bara förvärras av att man blandar in en nationalism – som till sist skrämmer folk på båda sidor.

Den växande ryska nationalismen blir speciellt farlig i den mån den backas upp av en militär styrka som andra länder saknar. Men västliga liberaler har samtidigt en märkligt naiv syn på annan nationalism.

När man som på Majdan i Kiev använder slagord som Ära åt Ukraina, ära åt dess hjältar, som under kriget användes av ukrainska nazikollaboratörer, så blir nationalismen splittrande.

Appelbaum berättar hur dessa slogans ”fogats in i ett nytt sammanhang”. Hon ser nationalismen som något som kan rädda Ukraina.

Det är mer än märkligt. Ska landet undvika ett blodbad så är det motsatsen som behövs.

Bort från symbolerna. Hade man på Majdan förstått att hålla sig borta från nationalismen, hade läget varit bättre.

Kampen för demokrati och mot ett korrupt styre borde kunna förena människorna i hela Ukraina. När ukrainsk nationalism blir den del i spelet försvagas kampen för demokratin.

Ryssland har redan tagit Krim med dess ryska befolkning. Ytterligare en delning av landet ligger i korten om våldet fortsätter.

Personligen ser jag det som ett bättre alternativ än fortsatt krig.