Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När Stortorget kändes som Times Square i New York

En ung, ogift mor och en fjällpappa från Stora Blåsjön. I sin nya roman går Anneli Jordahl tillbaka till föräldrarnas möte och sina första år i ett Östersund med New York-känsla.

Annons

Det var i maj 2006 och Anneli Jordahl höll föredrag på Storsjöteaterns studioscen utifrån sin bok "Klass – är du fin nog". I den intervjuade hon tre klassresenärer, en av dem sin egen mamma, Elsvig Svensson.

– Precis när jag skulle gå in och hålla föredraget ringde mina halvsystrar och sa att de skulle komma och lyssna, berättar Anneli Jordahl.

Hon hade precis fått kontakt med dem och aldrig träffat dem tidigare.

– Det var ett sådant där framträdande jag aldrig kommer att glömma.

Jag var där för att skriva för LT och minns att hon nämnde lukten från messmörsfabriken som förföljde hennes mamma som gravid. Det är i den tiden, 1959, hennes nya roman "Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona" utspelar sig. Boken berättar historien om hur hennes föräldrar mötte varandra i det sena 50-talets Östersund och fick ett barn som var hon. Men, som hon skriver: "Ingen minns. De som minns minns lite grand olika. Det här är en roman."

– Det här är en period som jag tycker är så intressant. Det var precis innan p-pillret kom 1960. Och det var precis innan dagis byggdes ut. Efter det behövde man inte hamna i så här svåra situationer längre, säger hon.

Bokens Mona kommer från en liten ort i Dalarna till Östersund: "Att stå i folkvimlet på Times Square i New York City borde kännas ungefär som att sätta ner klacken i Östersund på Stortorget som sluttade brant ner mot Storsjön. Hur många tusen människor kunde få plats på torget? Konditorierna, hotellen, teatern. Det mesta hette något på stor." I sin research letade Anneli Jordahl efter litterära Östersundsskildringar från samma tid, men det var svårt att hitta.

– Då insåg jag att den litterära Norrlandsskildringen är alltid landsbygden, glesbygden. Det är dialekt, eller sociolekt, så jag tänkte att mitt bidrag till den litterära Norrlandsskildringen kan vara den urbana känslan, säger hon.

Mona möter kaféerna, biograferna och dansställena. Många platser är autentiska som dansbanan Runeborg och Stromboli – hon har haft mycket god hjälp av Jamtli förlags bok "Dansminnen" och museets bildarkiv. Andra platser är för författarfrihetens skull fiktiva, som det heta Kafé Swing och välbesökta Månbaren. Den senares förebild är Solabaren, där Anneli Jordahls mamma tillredde nymodigheten fläskkotlett med pommes frites (uttal: som det stavas).

Mona längtar efter dansens virvlar men arbetet som hembiträde i paret Ove och Britts tvåa håller henne oftast hemma med deras tvååring som hon delar vardagsrummet med. Genom Ove träffar hon den tystlåtne, stilige Harold från Stora Blåsjön som spelar i samma band. Bokens arbetsgivare är rakt igenom fiktiva betonar hon, i verkligheten var hennes mamma i tjänst hos flera olika familjer.

Grunden för romanen hade hon från intervjuerna med sin mamma till "Klass – är du fin nog?".

– Den boken var jobbig att skriva psykiskt, den rörde upp mycket och ställde till väldigt mycket, så allt det där hade vi redan plöjt igenom.

Romanen var mer av ett samarbete, hennes mamma har läst manus eftersom.

– Hon fnyste lite åt att Mona satt på kaféer för det betraktade hon på den tiden som ren lyx, att slänga bort pengar, hon hade ju knappt råd med kläder åt mig och knappt mat. Och om att dricka sprit på en parkering utanför en dansbana sa hon: "Sånt förekom icke bland oss flickor", berättar Anneli Jordahl.

– Men det här om hur ofri man kan känna sig när man arbetar i främmande människors hem, det tyckte hon att jag hade fångat bra.

Från början tänkte hon att Harold och Mona skulle ta ungefär lika stor plats men under skrivandets gång tog Mona överhanden:

– Jag kände ju inte min biologiska pappa. Han var en fiktiv person i mitt liv och Stora Blåsjön var den fiktiva vackraste platsen på jorden. Det var efter det att min pappa dog för tio år sedan som jag kände mig mer fri att söka upp det här.

Hon träffade honom bara en gång i vuxen ålder:

– Han förmådde inte ens hålla en vykortskontakt, så efter det så bestämde jag mig för att bara stryka honom i mitt liv. Men ens bakgrund kommer ikapp en.

Skrivandet av boken har gett henne en annan förståelse för honom. När hon i rollen som stipendiat på Jormliens fjällgård skulle hålla i en berättarkväll satte föreståndarinnan upp affischer i den närbelägna fjällvärlden:

– Det stod inte att "författaren Anneli Jordahl framträder" utan det stod "Sune Jordahls dotter".

Den kvällen lärde hon känna flera nya släktingar och sin faster Karin som också hjälpt henne med miljöer från Östersund och Stora Blåsjön

– Det var en väldigt känslosam och livsavgörande och glad kväll där på fjällgården.

Mona och hennes dotter Lisa lämnar Östersund för Tranås, som sedan ska komma att ersättas av andra platser. Titeln är ett lån från Sylvia Plaths "Glaskupan" som syftar på New York med Mona som tillägg. Hon tyckte att det lät som en flickbok från 40-talet och hennes förläggare att det lät som en Håkan Hellström-låt.

– Den som har läst boken får ju själv avgöra om det faktiskt är i Östersund som Mona har det sämst ställt, eller om det är i Tranås som vi flyttade till sen, säger hon.

Fotnot: Romanen recenseras i måndagens tidning. I långfredagens e-tidning publicerar vi ett utdrag ur boken på kultursidan.